Cloetta ska sluta tillverka bakelsen Mums Mums. Sötsaken har funnits i Cloettas sortiment sedan 1933. Produktionsstoppet beror på sviktande försäljning och låg lönsamhet. Det rapporterade vi på Corren den 5e juli.
Beskedet har gjort många ledsna. Chockladchocken markerar slutet på en era. Händelsen föder dock en viktig fråga: finns det saker som ska stå över kapitalismen, även för privata företag? Kanske svarar flera av er läsare spontant ja. Och ja, företag kan ju känna att någonting i deras verksamhet bidrar med så mycket mervärde att det är värt att fortsätta med även om det inte går med vinst.
Men är det fortsatt värt även om det innebär att Cloetta behöver avskeda personal på grund av det? Är Mums Mums mer värt än “Kalle Karlsson, 45” som jobbat på fabriken i 25 år och har två barn att försörja hemma i Grebo?
Att hålla kvar i gammalt som inte funkar kan dessutom sinka utvecklingen av nytt. Kanske är 2000-talets bästa chocklad på väg att bli framtagen. Denna får kanske inte plats om Mums Mumsen prompt ska finnas kvar. Men sorgen för Mums Mums är fortfarande legitim. Enligt en undersökning från Correns hemsida säger 72 procent att de kommer sakna Mums Mums. Men när Corren gick ut på Linköpings gator och frågade folk vad de kände om nyheten var många visserligen ledsna, men nästan alla sa också att de inte ätit godsaken på flera år. Det borde ses som ett tecken.
Men ack, Cloettas bakelse – en delikatess som kittlar smaklökarna och förför oss med sin ljuva lockelse. Denna småkaka, som omfamnas av ett moln av mjukt skum, är som en ängel som landat på vår tallrik. Skall du inte få finnas kvar hos oss? Kanske borde Cloetta solidariskt ha berättat för oss tidigare att om vi inte börjar köpa Mums Mums kommer produkten snart försvinna. Varpå vi konsumenter broderligt och systerligt skulle ha enats i kampen att behålla Mums Mums på marknaden för framtida generationer. Trots att ingen verkar äta den särskilt ofta.
Detta är det fina med marknaden, även om det svider ibland. Ingen kontorsnisse kan veta hur många Mums Mums varje person behöver per år. Men tack vare att vi får välja helt fritt ur Cloettas sortiment, eller andra godistillverkares, så vet tillverkaren vad vi vill ha. Och nu vet vi, det är inte Mums Mums. Kanske blir detta istället ett uppskattat uppsving för chockladtopparna man brukar kunna köpa på Skänninge marknad. Någonting som ju skulle sprida både lycka och kapital vidare. Det är sådant som aldrig kan planeras fram centralt.
Men man kan sörja Mums Mums för det. När jag pratat om Mums Mums-gate med mina nära och kära har reaktionerna varit enstämmiga: “Det här är en världsnyhet, en tragedi. Börjar nästan gråta. Mums Mums är det finaste vi har. Vi måste köpa alla. ALLA. Jag har alltid älskat Mums Mums”. Men jag har aldrig sett dem äta det.
Kanske är det vi tar med oss från Mums Mums vikten av att ekonomiskt stötta det man tycker om. Pengar är mäktigare än alla namninsamlingar och barndomsminnen. Älskar du någonting? Köp en extra och tänk på Mums Mums. Mums Mums kommer försvinna som en skugga i natten i slutet av sommaren. Förändring har ofrånkomligt alltid någonting sorgligt med sig. Det är okej att sörja, men runt nästa hörn kommer en ny godsak. Vad är din Mums Mums? Värna den.