En sådan samverkan med Finland är lätt att motivera. Våra länder delar många värden. Inte bara sexhundra år av historia utan också en kulturell gemenskap som går på djupet med litteratur, teater, musik men även vad gäller samhällssyn och rättsutövning. Frågan är dock vilken säkerhet som ett samarbete med Finland kan ge. Vi oroas över de kränkningar som skett av svenskt territorium det senaste året, men helt klart är Finlands geopolitiska läge är långt mer utsatt än vårt. Inte bara delar man en lång gräns med Ryssland utan har även bekymret med Finska vikens betydelse.
Vid en allvarlig kris i Östersjöområdet accentueras Rysslands behov av att skydda S:t Petersburg. Man måste också säkerställa att de delar av den ryska marinen som är baserad längst in i Finska viken fritt kan passera ut på Östersjön och att handelssjöfarten kan pågå ostörd. Dessa behov, som bland andra ledde till att Stalin 1948 påtvingade det besegrade Finland det så kallade Vänskaps- Samarbets- och Biståndsavtalet (VSB), är ur rysk synvinkel fortsatt relevanta.
Sveriges regering borde vara tydligare med vad vår samverkan med Finland reellt skall omfatta och dess konsekvenser. Man kan lätt bejaka ett samarbete som rör materielanskaffning, utbildning och samövningar. Däremot kräver en direkt operativ samverkan med luftövervakning eller samordnad marin övervakning andra överväganden, eftersom de leder till beroenden som inte kan brytas i en krissituation. En sådan operativ samverkan skulle i ett trängt läge kunna dra in båda våra länder i ett krig med Ryssland.
För Finland är bindande och trovärdiga svenska förpliktelser önskvärda och ger trots vår ihåliga försvarskapacitet ändå ett bidrag som är bättre än ingenting. Men en svensk-finsk försvarsallians utan Nato kan komma att bli ett spel med stora insatser. Ur svensk synvinkel skulle det vara en katastrof att bli indraget i ett försvarskrig av Finland utan ett garanterat stöd från Nato. En säkerhetspolitisk knytning mellan Finland och Sverige ställer därför Natofrågan på sin spets, trots att regeringens avsikt nog är den motsatta, nämligen att undvika Natodiskussionerna genom att flagga för det finsk-svenska samarbetet.
Den förra regeringen förespeglade ett nordiskt försvarssamarbete som ersättning för ett Natomedlemskap trots att Norge var ovilligt och Danmark ointresserat. Nu söker vi oss till Finland och tror på ett bättre mottagande.
Detta är det paradoxala: denna nordiska samverkan som många så hett önskar och ser som ett medel att hålla oss utanför Nato, den kan först praktiseras, utvecklas och bli ett verksamt säkerhetspolitiskt instrument inom medlemskapets ram. Men det förutsätter då att både Finland och Sverige blir Natomedlemmar. Men alldeles oavsett vilken säkerhetspolitisk lösning vi väljer, måste vårt eget försvar förstärkas rejält och med början nu.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.