Dagarna före jul, 19-21 december, var Kungliga tennishallen i Stockholm utsåld till sista bänk. 4000 upphetsade åskådare satt på läktarna och miljoner tittare följde evenemanget framför TV:n. Kort före matchstart meddelade Bergelin att Birger Andersson fick stå över finalen. Istället skulle Ove Bengtson bli Borgs sekundant även i singlarna. Ett tufft beslut i ljuset av Bragd-Birgers status som nationalhjälte. Men Bengtson hade odiskutabelt bättre resultat på snabba inomhusunderlag.
I fredagens första match mötte Björn Borg den tjeckiske tvåan Jiri Hrebec. Innan spekulerades det om Borgs sviktande form sedan han för två veckor sedan utklassats av Ilie Nastase. När Hrebec öppnade med att omedelbart bryta Borgs serve såg det oroväckande ut. Men det var enda gången. Borg blåste Hrebec av banan med 6-1, 6-3, 6-0. Därefter följde Ove Bengtsons match mot Jan Kodes, tjeckernas lagankare. Bengtson kämpade väl och tvingade Kodes att slita rejält, men förlustsiffrorna blev 6-4,2-6, 5-7, 4-6.
Lördagens dubbel ansågs som DC-finalens nyckelmatch. Enligt ritningarna skulle Hrebec vara Kodes parhäst. Dock var tjeckerna rädda efter Hrebecs nervösa uppträdande i matchen mot Borg. Därför kallades reserven Vladimir Zednik in som ersättare. Normalt hade Zednik en formidabel serve och kunde bli vådlig. Borg och Bengtson behövde inte oroa sig. Zedniks psyke klappade ihop och spelade så uselt att den stackars Kodes tycktes ha tre motståndare på banan. Borg och Bengtson vann med betryggande 6-4, 6-4, 6-4.
Efter tjeckernas bleka insats var söndagens utgångsläge mycket gott. Men tennis är ju sporten där allt kan hända (det hade inte minst Bragd-Birger bevisat), så trygg kunde ingen vara. Till och med koncentrationsfenomenet Björn Borg fick sina cirklar rubbade av den nerviga uppgiften som väntade honom: ”Jag har aldrig sovit så här dåligt före en match. Bara 4-5 timmar mot normala 8-9. Spelade matchen mot Kodes flera gånger i natt. Vaken i min säng. Jag vann alla med 3-0!”. Ett profetiskt resultat.
Borg, med sitt Busterpannband och sin Donneyracket, bröt genast Kodes serve och spelade oerhört skärpt. Kodes jobbade hårt och räddade heroiskt fyra matchbollar. Den femte slog han i nät med en misslyckad backhand. Läktarna exploderade. Borg hade inte bara vunnit med 6-4, 6-2, 6-2. Han hade säkrat den första inteckningen i Davis Cup-bucklan någonsin. Sverige ledde med oslagbara 3-1, saken var klar, att Ove Bengtson föll mot Hrebec i sista matchen betydde ingenting.
”Att vinna Davis Cup är något man bara drömt om, aldrig att man skulle få uppleva det själv”, utbrast Lennart Bergelin. Det var ett av svensk idrottshistorias största ögonblick. Utan tvekan Björn Borgs förtjänst till övervägade del. Borg vann samtliga sina tolv singelmatcher med enbart två förlorade set totalt! En grym prestation. Ända måste DC-debutanten Birger Andersson räknas som den verklige mirakelmannen, han som i kritiska matcher slog spelare rankade skyhögt över honom själv. Tyvärr förärades Bragd-Birger & Co aldrig bragdpriset. Svenska Dagbladets jury föredrog att belöna slalomfantomen Ingemar Stenmark. Lennart Berglins Davis Cup-lag fick nöja sig med kungliga medaljen av åttonde storleken. Och det väl heller inte fy skam?