Ett år före valet och Reinfeldt toppar det moderata ministerlaget. Eller snarare försöker hålla ryggen friare. Är det så vi ska tolka regeringsombildningen? Att Hillevi Engström ryker som arbetsmarknadsminister är då inte förvånande. Både Alliansen och Socialdemokraterna vill ha jobben i fokus. Det är kring förtroendet i sysselsättningspolitiken som väljarslaget ska stå. Engström representerar i det läget en riskabel blotta för regeringen mot bakgrund av haveriet på Arbetsförmedlingen. Dess skandalomsusade generaldirektör fick nyligen sparken och en översyn av hela AMS-maskineriet har blivit nödvändig. Bort med Engström alltså och in med den i statsrådskretsen obefläckade Elisabeth Svantesson, som närmast kommer från riksdagens arbetsmarknadsutskott. Hennes abortmotstånd och uppenbarligen djupt konservativa värderingsbas väcker frågetecken. Men sakpolitiskt när det gäller jobben verkar hon ha klöset som krävs.
Mer uppseendeväckande är att Gunilla Carlsson lämnar biståndsministerposten. Frivilligt? Tillåt oss tvivla. Carlsson hade den lovvärda ambitionen att rensa upp i det biståndsbyråkratiska komplexet. Slut med flummiga pratbubblor och mångmiljardrullning utan koll. Istället transparens, mätbara mål, utvärderingar, konkreta resultat. Inget som vanligtvis gillas i SIDA-organisationernas skyddade mötes- och konferensverkstad. Även de traditionella biståndskramarna i FP och KD har gett Gunilla Carlsson onda ögat. Tjänstemännen på UD:s biståndsenhet har därtill klagat över hennes hårda nypor. Det är ingen djärv gissning att hon utmanat för många aktörer i maktapparaten och offras i syftet att förkorta regeringens konfliktlinjer. En beklaglig sorti.
Hillevi Engström som inte rådde på AMS får nu biståndet på sin lott. Om det är signalen att reformtrycket mot SIDA stilla upphör är det än beklagligare.