EU och USA ska inleda förhandlingar om ett frihandelsavtal. Blir det verklighet har vi alla anledning att fira. Handelsflödet över Atlanten är världens enskilt största. Rivna tullmurar skulle betyda en enorm stimulans för den sackande ekonomin.
Tyvärr har det redan kommit smolk i glädjebägaren. Europaparlamentets kråkvinkelprotektionister har röstat igenom ett krav på att EU-kommissionen måste undanta kulturområdet från förhandlingarna. Anledningen är rädsla för att den europeiska musik- och filmbranschen inte klarar fri konkurrens med den amerikanska om publikens gunst. Som Europas gamla kulturnationer plötsligt skulle disneyfieras och ohjälpligt förflackas under trycket av Onkel Sam.
Dumheter. En sådan inställning tyder mest på omotiverat risigt självförtroende, blandat med vänsterfärgad antiamerikanism, och även på ett paternalistiskt förakt mot de europeiska kulturkonsumenterna som inte anses förstå sitt eget bästa. Carl Schylter, MP:s man i Europaparlamentet, motiverar kulturprotektionismen med att inflytandet från USA skulle "hindra vår kultur att utvecklas fritt". Kly, de professionella svenska kulturskaparnas intresseorganisation, är inne på samma spår och menar att frihandel försvårar Sveriges möjligheter att bedriva en filmpolitik som skyddar mångfalden. Verkligen? Hotet mot den fria kulturen ligger snarare i rådande politisering. Symptomatiskt är Svenska filminstitutets ideologiska styrning av filmstödet i feministisk riktning, därtill påhejat av regeringen.
Att missnöjet över dessa diktat jäser bland filmskaparna ger SFI:s vd Anna Serner själv ett träffande uttryck för på sin blogg: "Jag vet att ni är ett antal därute i filmbranschen som tycker vi (jag) bara tjatar om denna jämställdhet. Att jag borde prata mer filminnehåll."
Frihandel eller vara i händerna på Anna Serner? Det borde Kly fundera på.