Istället var det denna höst första gången vi valde politiker till region Östergötland, som blir resultatet av fusionen mellan landstinget och regionförbundet Östsam. Syftet med organisationsförändringen är att stärka Östergötlands utvecklingskraft. Om du märker att det snart är mera drag under galoscherna i den östgötska myllan, så vet du varför. Fast regionens överskuggande uppgift förblir densamma: att ansvara för hälso- och sjukvården. Vi får väl se vad landstingets - förlåt, regionens! - färska politiska konstellation kan åstadkomma på det området.
Åtta års borgerligt alliansstyre är slut. En nysvetsad fyrklöver bestående av S, MP, FP och C har tagit vid. Väntetiderna till vården ska kortas, lovar de bland annat. Ingen överraskning kanske. Är det något som utmärker svensk sjukvårdspolitik, är det dessa ständiga löften om kapade patientköer. Problemet med den bristande tillgängligheten har ändå en märklig förmåga överleva alla reformförsök och riktade miljardsatsningar. Kalla det landsting eller region, sätt in andra förtroendevalda vid makten, höj skatten, ropa på ökade statsbidrag: systemfelet kvarstår. Mycket talar för att det inte längre är en optimal idé att splittra sjukvården på 21 stycken politiska revir. Den nationellt fragmentiserade apparaten skapar stora effektivitetsförluster, driver upp kostnaderna för den specialiserade och allt mer högteknologiska vården, samt gör att målet om en jämlik standard över hela landet börjar likna en tragisk chimär.
Förre socialministern Göran Hägglund (KD) fick nog av eländet. Han föreslog att Sverige skulle ta efter det framgångsrika norska exemplet, skrota landstingen och förstatliga vården. Inspiration kan också hämtas från Estland, vilket läkaren och den internationellt verksamme sjukvårdskonsulten Göran Hellers förordar. I SVT den 10/9 berättade han om hur Estland efter det sovjetiska förtrycket byggde upp ett sjukvårdssystem finansierat genom en obligatorisk löneavgift på 13 procent. Pengarna går till en nationell försäkringskassa som inte politikerna får röra, samtidigt som också sjukhusen gjorts politiskt oberoende. Allt sköts rent professionellt. "Det som Estland genomfört på tjugo år är fantastiskt. De har fått ett jättebra sjukvårdssystem", menar Hellers.
I Nederländerna, som enligt undersökningsföretaget Euro Health Consumer Index numera är Europabäst på sjukvård, har man gått en liknande väg för att lösa sina tidigare strukturproblem. Det politiska inflytandet är sedan 2005 begränsat till strategisk översyn. Professionen sköter det operativa beslutsfattandet. Finansieringen sker utanför skattsedeln via privata försäkringar som alla holländare måste teckna, och inget av de sju konkurrerande sjukförsäkringsbolagen kan neka någon (handikappade och kroniskt sjuka får tilläggspremier betalade av staten). En framtida modell även för Sverige? Bara det faktum att politikerna i region Östergötland då befrias från besväret att styra med sjukvården och kan fokusera sin dådkraft på annat, borde väl betyda ett lyft för utvecklingen i våra trakter.