Den genomsnittliga svenske mannen har gått upp sju kilo i vikt och den svenska kvinnan fem kilo under de senaste 30 åren. Därför måste allt fler få knäproteser och fetmakirurgi, har DN berättat i den ambitiösa artikelserien Det fetare Sverige.
Den växande övervikten är fysiskt och psykiskt tung för de drabbade individerna, och ekonomiskt tung för vården och välfärdssamhället. Ändå är det något som skaver när jag läser DN:s serie. För jag vet att de som läser larmrapporter om växande fetma med störst intresse, och sedan stryker ytterligare några kalorier från dagens intag eller pressar sig igenom ett extra träningspass, är helt fel personer. Det är sådana som den anorektiska flickan som gick samtidigt som jag på Balettakademien, som svälte sig tills hon dog av hjärtsvikt.
Särskilt beklämd blir jag av alla experter och politiker som menar att vi måste göra barnen medvetna om viktproblemen. Att barn ska få nyttig och näringsriktig mat och vara ute och leka och röra på sig tycker jag är självklart, och i första hand ett föräldraansvar. Men måste vi verkligen prata med barnen om övervikt och fetma? Är inte det bara ett sätt att fly föräldraansvaret; mamma och pappa ska inte behöva vara stränga och säga nej till en påse chips för sjuåringen själv ska tänka att äter jag det här blir jag tjock?
Föräldrar och andra vuxna som inte vill ta sitt vuxenansvar utan i stället pådyvlar små barn en viktfixerad inställning till mat och rörelse och en värderande utifrånblick på den egna kroppen, vad leder det till? Sannolikt ännu fler anorektiker och ätstörda ungdomar, och helt säkert att den sexualiserade och kommersialiserade synen på kroppen kryper ännu längre ned i åldrarna.
I ett moget samhälle ser de vuxna till att barnen äter och rör på sig som de ska, utan att plantera kroppskomplex och ätstörningsfrön i barnens huvuden. Barn ska få vara i sin kropp, inte kritiskt granska den utifrån.