Mitten av 1980-talet. Min vän håller på att färdigställa en bok om de som kom till Sverige ur Nazitysklands läger vid krigsslutet. Vi diskuterar bokens titel, den blir ”Den livsfarliga glömskan”, det är inte mitt förslag. Tvärtom tycker jag att det är patetiskt, överdrivet. Så fel jag hade. Bara något år senare uppträdde nynazismen i gestalt av skinnskallar, BSS och Lasermannen.
Hatet mot de främmande, mot judar, ja, men framförallt mot mörkhyade levde åter. Och hade aldrig varit så borta, så omöjligt som jag trott.
Den där titeldiskussionen har kommit för mig i sommar igen. Nu är det 2014, hundra år sedan det första stora kriget bröt ut. Sjuttiofem år sedan det andra förödande kriget startade. Tjugofem år sedan muren och taggtråden som klöv Europa revs.Och visst fylls tidningssidor och teveprogram av historiska återblickar. Bokhandeln kan visa en hel avdelning av böcker kring dessa årtal. Och i juni ställde världens ledare upp sig på invasionsstränderna i Normandie. Ändå tycks vi ha glömt. Inte slagen och segrarna, men hur det kom att hända, hur den europeiska ordningen komma att falla sönder. En farlig glömska.
1989 var ett hoppfullt år, kanske det mest hoppfulla under Europas 1900-tal. Kalla kriget var över, öppenhet och demokrati skulle spridas. Människor kunna röra sig fritt.
Så tänkte vi då. Vad vi inte såg var att ett gammalt Europa konserverats av kommunismen. Nu är det däremot uppenbart. Nationalism i dess mest aggressiva form samlar människor i växande skaror. Korrupta och auktoritära ledare spelar på människors längtan efter bättre liv och inte minst människors ingrodda fördomar mot ”de andra”. Åter den farliga glömskan: Vi i det rika väst ville två saker: nya marknader och nytt välstånd i öst samt lugn och ro. EU-medlemskap och Nato-dito till alla som vill, var parollen. Tills nyligen när det blev uppenbart att nya EU-medlemmar är dyra och svårintegrerade. Och tills Ryssland började påminna om sin existens och sitt förflutna.
Georgien-kriget för sex år sedan och nu kriget i Ukraina signalerar både något nytt och något mycket gammalt. Intressesfärer. Var det inte sådant vi lärde i historieböckerna att stormakter hade förr, för länge sedan? Jovisst. Och var det inte när någon stormakt rubbade denna balans som krigen bröt ut? Jovisst, Napoleonkrigen, Preussens 1800-talskrig och till slut 1914. Då var Serbien den heta platsen och Ryssland där Österrike lät sina intressen kollidera. Nu spelar Ukraina samma roll: landets föga erfarna och obehagligt korrupta regeringar vill ankra Ukraina i väst, i EU och Nato. Ryssland ser detta som politik genom ombud. Det vill säga man uppfattar EU/Nato som de egentliga drivande krafterna.
Och på bägge sidor hörs propagandan allt hårdare: Väst är fascism i Ryssland, och Ryssland är sovjetkommunism i väst.
I efterhand ser många att det hade gått att ta flera steg tillbaka sommaren 1914. I dag är det än mer uppenbart att det går att backa. Ukrainas oförmåga att utveckla sin självständighet kan inte få föra Europa in i ett nytt kallt krig, varmt eller kallt. Däri har ingen något att vinna. Men för att inse det måste både ledare och opinioner vakna ur sin livsfarliga glömska.