Och vem mer än Marita Ulvskog minns ännu hur kontroversiellt ett svenskt EU-medlemskap var. Hur lång och kringelikrokig vägen till inträdet för snart tjugo år sedan faktiskt var. Ett steg fram följdes av ett skutt bakåt. Och terminologin kring Europa var rituell, nåde den som bröt och sade rakt på sak att Sverige som demokrati väl hörde till det demokratiska Europa.
Så kom den ekonomiska krisen, vår hemlagade variant av Lehman Brothers kraschen i början av 1990-talet. Finansbolag föll, banker blev nödlidande och räntan steg till 500 procent. För att inte tala om massarbetslösheten. Och vips var vi på väg in genom dörren i Bryssel.
Och Sverige blev en exemplarisk EU-medlem, nästan för exemplarisk ibland.
Det andra stora tabuet i svensk politik – alliansfriheten – kvarstår. Det har överlevt Murens fall och EU-medlemskapets solidaritetskrav. Men nu börjar det värka igen i den försvarspolitiska tarmen.
Efter nästan tjugofem år av lugn och optimism i vår del av världen har gamla reflexer vaknat. Ryssland, den stora förloraren i det kalla kriget, är på väg att ta arv inte efter Sovjetväldet utan efter Tsarryssland. För Sverige och Norden och Baltikum börjar det bli business as usual. Det vill säga en makt med stora resurser och stora maktambitioner finns obekvämt nära.
Den allt överskuggande frågan är hur vi ska förhålla oss till detta potentiella makthot. De tre baltiska länderna, våra grannar i söder och i väster har svarat på den frågan genom att ingå i Nato, den försvarsorganisation som i 65 år utgjort den naturliga hemvisten för öppna, demokratiska stater. Sverige och Finland har stått utanför för att upprätthålla den maktbalans som rådde under kalla kriget.
Eftersom de senaste 25 år erbjudit större frihet har också Finland och Sverige blivit av med sin beröringsskräck visavi Nato och har ett tätt militärt samarbete. Men medlemmar är vi alltså inte.
Den ritualiserade bekännelsen till alliansfriheten består.
I förra veckan blev den parlamentariska försvarsberedningen färdig. Dess huvudresultat – sådant det framstod för allmänheten – tycks vara ännu en rond i den budgetexercis som svensk politisk debatt urartat till.
Långsamt kommer väl försvarsanslagen att öka, mer materiel att anskaffas och soldaterna till och med att bli fler. Likaså kommer ritualerna kring alliansfrihet och neutralitet att utföras.
Detta kommer att gå bra så länge Vladimir Putin ägnar sig åt enklare infiltrationsövningar i Rysslands allra närmaste områden.
Men så en dag kan det slå om, trycket flyttar närmare oss vid Östersjön. Fler ryska plan kommer att toucha svenska gränsen och enveckasförsvaret inte längre tas för ett utslag av nervositeten hos en utarbetad ÖB.
Då kommer en dag ett pressmeddelande från statsrådsberedningen om svensk upprustning. Bland krispunkterna finns Natomedlemskapet.
Inte heller den här gången kommer Finland att var underrättat. Men det betyder nu mindre, eftersom Finland hunnit före Sverige med sin ansökan.
Det finns förstås ett annat alternativ: tala ut Nato redan nu.