Richard Nixon hade kunnat räknas som en av USA:s bästa presidenter under 1900-talet. Både på den utrikes- och inrikespolitiska meritlistan finns imponerade insatser, som öppningen mot Kina eller integreringen av skolsystemet i den amerikanska södern. Inget av detta har förmått ärerädda Nixon, hans rykte är och förblir den politiska fifflarens.
I början av 70-talet rullade Watergateskandalens avslöjanden upp en lång härva av maktmissbruk från Vita husets sida. Politiska motståndare, misshagliga journalister och medieföretag utsattes för systematisk förföljelse. Inbrott, illegal avlyssning och stenhårda påtryckningar; få metoder tycktes Nixons hantlangare främmande. Med ilska, chock och avsmak kunde det amerikanska folket blicka bakom Vita husets vördade kulisser. De mötte en stinkande sörja av skumrask och paranoia. Presidenten hade till och med buggat sig själv. Förtroendet blåste bort, Nixon tvingades avgå i skam och vanära.
Men vad säger det om vår tid när Nixonåren närmast framstår som en oskuldens epok jämfört med dagens Vita hus? Barack Obama har tagit hemlighetsmakeriet och kontrollmanin till tidigare aldrig skådade höjder. Hans avsky mot kritik är i klass med Nixons, hans vrede mot läckor likaså. Fast maktapparaten Obama har till förfogande är oändligt mer omfattande än vad Nixon kunnat drömma om.
Det är en gigantisk struktur för övervakning och massavlyssning som byggts upp i den nationella säkerhetens namn. Nixon bandade sitt eget kontor, Obama buggar en hel värld - inklusive ledare i allierade länder som Tysklands Angela Merkel. I Washington vittnar journalister om hur en tystnadens och rädslans kultur brett ut sig. Myndighetsanställda vågar inte prata med media, de kan förlora karriären på kuppen. Tack vare NSA-avhopparen Edward Snowden har vi fått inblick i hur säkerhetsorganen trålar elektronisk information som går långt bortom rimlighetens gränser och hämningslöst kränker miljontals enskilda medborgares integritet.
Det som skulle handla om krig mot terrorismen, påminner istället en global variant av Stasi - där Sverige villigt medverkar genom FRA-lagens försorg. En statsmakt som börjar löpa amok, inåt och utåt, hotar friheten snarare än värnar den. Ändå är upprördheten över Obamas synder enbart en västanfläkt mot vad som drabbade Nixon. Att USA avlyssnar regeringschefer i Europa avfärdas lojt som ett uttryck för hur alla stater alltid gjort, protester från Merkel och de övriga ses mest som spel för galleriet.
Värst är att det uppenbarligen skett en tillvänjningsprocess bland allmänheten där vi gradvis accepterat överhetens intrång i våra privata förhållanden, rycker på axlarna åt spionerandet enligt principen "har man bara rent mjöl i påsen så...". Den attityden är den största faran. Finns inget tryck mot att tygla staten och straffa makthavare som likt Nixon går för långt i sina kontrollbehov, riskerar demokratin att bli en chimär.