I min förra kolumn bekände jag ett misstag och tog upp skolans läge i dag efter kommunalisering och friskolereform. Med en möjligen dåraktig envishet återkommer jag till välfärdssektorn. Och till frågor som inte kan besvaras med att ställa vinst mot valfrihet.
Det är skillnad mellan att bygga väg och att vårda gamla och sjuka även om bägge betalas med skattepengar. Det handlar om skillnaden mellan produktion av varor och av tjänster. Varor kan mätas och prövas, standardiseras och framställningen av dem rationaliseras. En vägs kvalitet beror av tekniken och utförandet, inte av hur många människor som arbetat med den eller hur många timmar som lagts ner i bygget.
Med skola och vård är det inte så. Utvärderingen av tjänster i vård, skola och omsorg sker inte med mätinstrument eller standardavläsningar, den är subjektiv och beror av människor: hur elever klarar att ta till sig undervisning, hur en patient mår, hur en gammal människa känner sig.
Lika svårt som det är att värdera tjänsterna, lika svårt att är det beställa dem - eller för att använda modeordet för dagen att "upphandla dem".
Det här kan verka självklart ändå tycks politiker i olika partier ha märkligt svårt att ta den till sig. I alliansen syns tron på marknadens förtjänster orubbad. Där förblandas valfrihet för medborgaren med friheten för företagen att göra vinster. I socialdemokratin våndas man: att ge sig på vinstmöjligheter, tror man, är att förlora storstadens nyckelväljare eftersom dessa vant sig vid och uppskattar friskolor och lättillgängliga vårdcentraler.
Nu lanserar partiledaren Stefan Löfven en mellanväg: större insyn och kontroll hos de företag som får offentliga kontrakt i välfärden. OK till vinster men inte för stora. Mig påminner detta om kärnkraftens linje 2: gärna avveckling men först en rejäl utbyggnad - ja, det var så den tolkades av elaka skämtare.
Diskussionen om vinsterna är ett bekvämt sidospår. I stället borde vi ta några steg bakåt och påminna oss om varför så många väljare ville ha ett ord med när det gällde skola och vård - och inte längre nöjde sig med att låta de valda politikerna sköta saken. Där fanns människors otåligheten med att bli behandlade som omyndiga av all sköns befattningshavare i byråkratin, och en djup olust att bli inpassade i fyrkantiga mallar. Man ville få möjligheten att välja hemtjänst - hur, vad och vem som ska sköta den. Man ville få gå till en läkare man kände förtroende för, man ville kunna sätta sina barn i en skola som passade dem. Faktiskt handlade det väldigt mycket om att slippa stå med mössan i hand inför det offentliga - för att använda en gammal bild från arbetarrörelsens ungdom.
Märkligt nog har denna valfrihet för medborgarna glidit över till att gälla fritt företagande. Men vad är det som säger att det behövs internationellt riskkapital eller skolkoncerner för att jag ska få välja vilken doktor jag vill gå till? Det är främst en organisationsfråga på vårdcentraler och kliniker. Och detsamma gäller hemtjänst eller annan vård.
Alltså: Vad var det som var fel för 20 år sedan? Där måste diskussionen om våra välfärdstjänster starta om.