Denna fråga har vår östgötska riksdagsledamot Johan Löfstrand (S) påpassligt riktat till statsrådet Maria Larsson (KD), ansvarig för barn- och äldrefrågor på Socialdepartement. Det handlar förstås om Åleryds äldreboende i Linköping, som drivs av den privata aktören Attendo.
Agerandet som Löfstrand syftar på är att Attendo inte gett de äldre tillräckligt med promenader och egentid, samt inte haft personal i utlovad omfattning. Detta enligt kommunens kontrollanter. Attendo har dock delvis bestridit uppgifterna och bland annat påpekat att "Socialstyrelsens undersökning visar att 85 procent av de boende är nöjda eller mycket nöjda på Attendo Åleryd vilket är över såväl riksgenomsnittet som snittet i Linköping" (Corren 23/8).
Men ett sånt svar är knappast Johan Löfstrand intresserad av. Han försöker ta en valfebrig vänsterpoäng på att misstänkliggöra privata välfärdsföretag som giriga riskkapitalister, skrattandes hela vägen till något utländskt skatteparadis. Triumferande skulle han nu kunna peka på att Linköpings äldrenämnd beslutat att Attendo ska betala drygt 40 000 kronor i vite för uteblivna promenader och egentid på Åleryd. Beloppet kan diskuteras (en struntsumma för Attendo), men skammen svider nog desto mer. Varumärket naggas i kanten.
Så vad ska Maria Larsson replikera? I väntan hennes skriftliga svar till riksdagens ärade ledamot, kunde vi väl för debattens skull föreslå ungefär följande:
Det vore exempelvis orättvist att insinuera att Attendo är ett kortsiktigt riskkapitalbolag med enbart profit i blick. Företaget har trots allt varit verksamt i Linköping under närmare 20 år och har överlag goda vitsord. Men det är självfallet inte okej att bryta mot avtal. Då ska kontraktsbundna aktörer straffas, vilket också skett. Det är en förutsättning för att kvaliteten ska upprätthållas. Men också för att mångfalden och valfriheten ska fungera. Aktörer som upprepade gånger missköter sig måste slås ut, samtidigt som bättre lämpade kan ta vid. Avtal på en konkurrensutsatt marknad ger tydlighet om vad aktörerna ska leva upp till och vad som händer om de inte gör det.
Den avtalsmässigheten finns inte inom offentlig förvaltning, där verksamheten vilar på politiska löften som kan skifta över natten och en mer tungfotad byråkratisk styrning. De äldre torde alltså generellt sett kunna känna sig tryggare i dagens system, än om äldreomsorgen i Linköping vore ett kommunalt monopol. Vidare har vinstdrivande välfärdsföretagare gett Linköpingsborna utmärkt valuta för skattepengarna.
Som Corren rapporterade igår har vår kommun en av Sveriges lägsta kostnadsnivåer för äldreomsorgen, samtidigt som Socialstyrelsen uppmätt väldigt höga siffror vad gäller nöjdheten bland brukarna. Om man så vill ett empiriskt bevis på vad tidigare finansminister Kjell-Olof Feldt (S) sagt om vinsten: "Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt."
Så frågan blir snarare vad Johan Löfstrand anser. Hans parti går ju till val på den något udda linjen att både fördöma privata välfärdsföretagare och att omhulda dem. Red ut det, den som kan.