I samma städer som lider av svår bostadsbrist står det alldeles för många tomma bostadsrätter och samlar damm. Samtidigt visar undersökningar att många av dessa lägenhetsägare har en vilja att hyra ut, men avskräcks av ett komplicerat och ogynnsamt regelverk. Att underlätta andrahandsuthyrningen är därför en betydligt centralare fråga än man kan förledas att tro.
Därför var vi många som i höstas blev glada över att regeringen lade fram förslag om att göra något åt saken. Förslaget gick i korthet ut på att flytta makten till bostadsrättsinnehavaren från bostadsrättsföreningar, att slopa rätten att retroaktivt klaga på hyran hos Hyresnämnden samt att införa en friare hyressättning. Den 19:e december beslutade riksdagens i frågan. Även om förslaget blev stukat i kanten – bostadsägare ska fortfarande behöva motivera varför de ville hyra ut sin bostad – så gick ändå merparten av förslaget igenom.
Man kan ofta klaga på regeringen för att vara idéfattig och inte göra tillräckligt mycket. Men idémässigt måste man faktiskt tillstå att bostadsminister Stefan Attefall förefaller som en skänk från ovan vid en jämförelse med Sven-Erik Österberg, som hade ansvar för bostadsfrågorna under de sista åren av Regeringen Persson. Inte bara i den här frågan, utan kanske framförallt när det gäller viljan att göra upp med byggkravsregleringarna där det nuvarande regelverket närmast verkar vara skrivet i akt och mening att försvåra bostadsbyggandet.
Beslutet om andrahandsuthyrning kan med lite vilja ses som första steget mot en välfungerande hyresmarknad. För om en friare hyressättning fungerar för andrahandsmarknaden, varför skulle det inte också kunna fungera på den ordinarie bostadsmarknaden?