Elever, lärare och föräldrar vid Långbrottsskolan i Åtvidaberg har gått igenom några riktigt tuffa år. Golvet i skolan började lukta illa 2008 och det beslutades om golvbyte. Men renoveringen utfördes felaktigt, barn och personal fick hälsoproblem, Långbrottsskolan är utdömd och rivning är enda alternativet.
Sedan dess har skolorganisationen i Åtvidaberg utretts på längden och tvären. Det är ännu oklart var Långbrottseleverna hamnar, men själva utredandet är färdigt - nu återstår för politikerna att diskutera med alla berörda och sedan fatta beslut.
Och det är då det märkliga uppstår. Kommunalrådet Lennart Haraldsson (S) vägrar att prata med lärarna. Han bjuder generöst in elever, föräldrar, företagare och medborgare till dialog. Men lärarna hänvisar Haraldsson till rektor, med kommentaren: "Som politiker är vi befolkningsföreträdare, inte arbetsgivare" (Corren 20/6).
Där har Haraldsson fel. Som politiker är han också arbetsgivare. Han kan anställa hur många chefer och rektorer han vill, de är bara tjänstemän medan han och hans kollegor fattar besluten och är ytterst ansvariga arbetsgivare.
Som en lärare påpekar finns det risk att vissa saker försvinner på vägen, om all kommunikation sker via mellanhänder. Rektorer kan undvika att framföra frän kritik, eller synpunkter på själva rektorsarbetet.
Men också av rent mänskliga skäl bör Haraldsson sätta sig med lärarna. De har gått igenom en tuff tid, och fler svåra utmaningar väntar dem. Att lyssna på deras besvikelse och oro är viktigt, och gör det sannolikt lättare för lärarna att hantera kommande flytt på ett bättre sätt. Det är läge att visa klokt ledarskap, i stället för att hänvisa till en rigid policy.