Hösten 1939 föll mörkret tungt över Europa. Bundsförvanterna Hitler och Stalin hade precis styckat Polen mellan sig. Nazityskland var på marsch för att göra kontinenten till ett etniskt rensat ariskt imperium. Kommunistryssland skulle snart kasta sig över Finland och Baltikum. I denna stund då vårt gemensamma europeiska hem stod inför sin absolut farligaste utmaning, skrev författaren Vilhelm Moberg ett upprop i dagspressen (delvis inspirerat av Bergspredikan) som inskärpte vikten av att resa motstånd och inte falla undan för totalitarismens maktanspråk:
"Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår: Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts... Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet - det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till... Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden. Jag måste stå det onda emot."
75 år efter andra världskrigets utbrott klingar orden tyvärr aktuella igen. Resultat av söndagens EU-val blev en dånande framgång för extremnationalistiska krafter som avskyr den sköna drömmen om ett enat, öppet och tolerant Europa. Vad är det som lockar miljoner européer att ge sitt förtroende till nazistiska, fascistiska, rasistiska och främlingsfientliga rörelser som Nationella fronten i Frankrike, FPÖ i Österrike, Gyllene gryning i Grekland, Jobbnik i Ungern, UKIP i Storbritannien, NDP i Tyskland, Dansk folkeparti eller Sverigedemokraterna?
Gängse förklaringar brukar sökas i arbetslöshet, ekonomisk lågkonjunktur, utanförskap, protest mot etablissemanget, etc. Men främst måste något fundamentalt ha spruckit i den humanistiska och demokratiska värdegrunden när sådana partier kan göra succé vid valurnorna. Får de råda skulle snart andens fria liv, tron på dess suveränitet och okränkbarhet, vara förkvävd och strypt.
Talande är att den europeiska ultrahögern riktat beundrande blickar mot Moskva och omfamnat Vladimir Putin. Man har applåderat hans ockupation av Krim, ser honom som en ideologisk frände i kampen för att underminera EU-projektet, slita banden med USA och bekämpa det "dekadenta" mångkulturella samhället. Putin har naturligtvis förtjust slickat i sig av stödet. Fram tonar konturerna av en ny slags Molotov-Ribbentroppakt mellan Kreml och EU-ländernas ytterkantsnationalister som kan bli nog så besvärlig att hantera framöver.
Det har sagts att historien aldrig upprepar sig, men ibland tenderar den onekligen att rimma på ett illavarslande sätt.
Vilhelm Moberg var en glödande liberal som envist och rakryggat tog strid för individens, frihetens och demokratins värden. Som vi nu ser kan dessa värden inte tas för givna. Det är värden som vi aldrig heller kan kompromissa om. Därför är det en civilisatorisk plikt för alla goda demokrater att axla Mobergs mantel och beslutsamt stå det onda emot.