Ack, 70-talet! Det var slidkniv och utedass med Gösta Bohman, piprök och fåravel med Thorbjörn Fälldin, satans mördare och diktaturens kreatur med Olof Palme. För oss som växte upp när dessa färgstarka herrar dominerade den politiska scenen är det lätt att drabbas av nostalgi. Dagens spolformade partiledargeneration framstår som hopplöst distanserad i jämförelse. Särskilt i kontrast till Palme.
Ingen kan mäta sig med honom i strålglans och karisma. Det känslomässiga engagemang han väckte i folkhemmet, bland motståndare och anhängare, saknar motsvarighet. Kanske även rimlighet. Under min period i låg- och mellanstadiet var Palme lika självklart närvarande i snacket som Fantomen, KISS, bröderna Lejonhjärta och den första Stars Wars-rullen. Tror ni nutidens ungar i småskolan bryr sig ett dugg om Stefan Löfven? I tisdags såg jag Palmedokumentären på bio. Filmen är både ett gripande personporträtt och en fascinerande återblick på ett nyss svunnet Sverige. Den berättar historien om en mycket begåvad ung man från högborgerliga Östermalm, som efter studier i USA närmast slumpartat sögs upp i socialdemokratins innersta krets.
Redan som 26-åring i början av 50-talet rekryterades Palme som medarbetare till statsminister Tage Erlander. Onekligen ett lyckokast för arbetarrörelsen. Palme gav det knarriga socialdemokratiska regeringspartiet förnyad vitalitet, blev en oumbärlig idéspruta åt Erlander och utgjorde en centralgestalt i bygget av efterkrigstidens blågula samhällsprojekt. Rekordårens tillväxtmaskin genererade floder av skattepengar, reformerna avlöste varandra. Socialdemokraterna verkade oövervinnerliga. I valet 1968 fick man 50,1 procent av rösterna. Året därpå lämnade Erlander statsministerposten. Landet och partiet var kronprinsen Palmes att regera. Det som slog mig i biofåtöljen var att Palmes stjärna där och då, hösten 1969, nådde zenit. Egentligen gick det sedan bara utför. Palme fångades av 68-rörelsens vindar, socialdemokratin radikaliserades, den svenska modellens samförstånd mellan arbete och kapital bröts sönder. Lågkonjunkturens 70-tal blev ett stenhårt politiserat och grälsjukt decennium. Folkhemmets kollektivistiska socialstat krackelerade och borgerligheten knockade den alltmer maktfullkomliga arbetarrörelsen genom att tvinga Palme i opposition 1976. När han sex år senare åter blev statsminister var Sverige på väg in i marknadsliberalismens epok, en tid som Palme varken begrep eller fann fotfäste i.
Nog för att Olof Palme var en fantastisk personlighet. Men hans föråldrade demokratiska socialism är knappast något att känna nostalgi över. Det inrikespolitiska klimatet är också väsentligt sundare, även om underhållningsvärdet i partiledardebatterna inte längre är vad det har varit.