Jag anser att ett rimligt mått på civilisation är att kunna köpa en flaska vin när som helst på dygnet. Jag skyr ekovaror i livsmedelsaffärerna. Jag skulle inte sörja en dag om den infantila traditionen att samlas kring en tecknad anka i TV klockan 3 på julafton upphörde.
Sannolikt håller många, förmodligen de flesta av er, inte med mig. Dessa ståndpunkter torde ju ligga utanför vad som är majoritetens etablerade uppfattning. Eller som kverulanter brukar uttrycka det: "sånt man inte får säga i Sverige". Men hör och häpna. Det får man visst. Jag har precis gjort det.
Man får faktiskt säga nästan vad som helst (undantaget det som på goda grunder är åtalbart, typ hets mot folkgrupp). Torgförandet av åsikter är dock ibland förenat med en kostnad. I mitt fall kanske en del läsare blir upprörda och känner sig manade att offentligt meddela att jag tagit miste eller är en dumbom. Det är ju helt galet att Paul McCartney skulle vara bättre än John Lennon! Christian Dahlgren förstår inte alls musik! Här är argument A, B och C på hur fel han har.
Visst, varsågoda. Har man tagit ställning får man räkna med mothugg, särskilt om tesen upplevs som kontroversiell. Inget konstigt.
Debatten är fri och genom internet är möjligheterna att delge allmänheten sina synpunkter på allt under och bortom himlavalvet större än någonsin tidigare. Själv är jag innerligt tacksam över att leva i en demokrati som Sveriges där yttrandefriheten är så vidsträckt.
Men på senare tid har det dykt upp människor som menar att denna frihet i praktiken är en chimär. Dessa människor ondgör sig över att vad de kallar "åsiktskorridoren", ett begrepp myntat av statsvetaren Henrik Oscarsson. Det offentliga samtalet liknas vid en avsmalnande zon med låg takhöjd, där endast "politiskt korrekta" uppfattningar godtas och debattörer som hävdar andra åsikter giftstämplas, förvägras utrymme, hånas och tystas. Sverige håller på att bli ett smygtotalitärt land.
Verkligen? Jag tycker mig märka att de som konspiratoriskt klagar över "åsiktskorridoren" främst är fixerade vid en viss sorts ämnen. Sällan eller aldrig häcklas den förmenta omöjligheten att hävda andra perspektiv på sånt som bensinpriser, alkoholmonopolet, ekoprodukter och Paul McCartneys musik. Märkligt va? Intresset är så gott som uteslutande fokuserat på ifrågasättande av feminismen och invandringspolitiken. Ingen kritik tillåts, utropas det.
Ursäkta, vilket jämrans nonsens!
Statsfeminismen och kvoteringsidéerna har vi inte minst på Correns ledarsida sågat jag vet inte hur många gånger. Och är det kring något ämne som hela havet stormar i Sverige är det väl invandringen och integrationen. Det sitter ett främlingsfientligt parti i riksdagen till och med. Hur har detta parti lyckats bli invalt där om konformismen är så hopplöst förtryckande?
Vid tillfällen då det fälls bittra offertårar över en påstådd åsiktskorridor, ser jag bara en liten skara debattörer som flyr undan till att spela på kletiga strängar av martyrskap när de möter motstånd i debatten. Det är så barn, i brist på bättre argument, försöker vinna sympatier. Väx upp.