Moderaternas kommunikationsguru Per Schlingmann meddelade förra veckan sin avgång. Han kommer lämna ett stort tomrum efter sig. Att han öppnar egen låda är en förlust för partiet han arbetet åt i nästan tio år.
Schlingmann var en av nyckelpersonerna i Moderaternas förvandling från nyliberal intresseklubb för besuttna till ett parti som också sjuksköterskor, arbetare och lärare röstar på. Medan Anders Borg varit den som stöpte om den ekonomiska politiken föll det på Schlingmanns lott att finna ett sätt att presentera den nya politiken.
För detta har han blivit älskad och fruktat, hyllad och avskydd. Många har provocerats av att han sysslat med yta, tilltal och tonfall; de tillsynes små, men oumbärliga, detaljerna som ramar in politiken och låter oss bilda en uppfattning om de som framför den. Hans skicklighet skrämmer ”idealisterna” som vill att de stora ideologiska knäckfrågorna ska vara givna i politikens centrum.
Vad Schlingmann förstod var att i politikens värld är du inte alltid den du vill vara. Du är den du uppfattas vara. Med andra ord: det räcker inte att inneha De Rätta Idéerna. De måste förmedlas också. Därför fick slipsarna och pärlhalsbanden stanna i byrålådan när Nya moderater gick ut och kampanjade.
Två borgerliga valsegrar senare är hans eftermäle säkrat. Arvet han lämnar efter sig är något inget parti klarar sig utan. Insikten om orden och framtoningens makt.