Mona Sahlin fick oförtjänt mycket dum kritik under sin politiska karriär. Inte minst från borgerligt håll. Egentligen har S och Sverige aldrig kommit så nära en egen Tony Blair. Men en sak ska hon ha en berättigad skopa ovett för: etablerandet av den politiska "time-outen". Det var i samband med tobleroneaffären 1995 som hon med ett lån från idrottsvärlden etablerade avarten hos ledande politiker att "pausa" när av det av olika anledningar bränner till. En dimmigt feg och oklar zon mellan att ta ansvar och ändå inte. Ett aktuellt exempel är riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani (C). Hon blev i november misstänkt för ekonomiskt bedrägeri och har tagit time-out sedan dess. Riksdagsarvodet har hon behållit. Så här kan det inte fortsätta. Lika lite som att bara vara en smula gravid, kan man både axla förtroendeuppdrag och undvika att göra det. Särskilt om man fortsätter att plocka pengar från skattebetalarna för arbete i väljarnas tjänst som aldrig utförs. Kan inte partierna själva sätta stopp för ofoget, bör väljarna se till att kicka ut dessa time-out-politiker. För gott.
Arvet efter Mona
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.