"Hon knöt fast sjalen om midjan igen, den hade lossnat medan hon rökte och lyssnade och distanserat gled med blicken mellan Leon och Sophie, likt någon som inte är särskilt intresserad av fisk men plötsligt finner sig inspärrad i ett akvarium."
Raderna är från romanen "Förtvivlade människor" av den amerikanska författaren Paula Fox. Boken gavs första gången ut 1970. Då fick den ingen större uppmärksamhet, men har sedermera återupptäckts och blivit en brottarsuccé i USA. En svensk översättning finns denna höst i bokhandeln och på kultursidorna hyllas "Förtvivlade människor" unisont som ett litterärt mästerverk.
Handlingen kretsar kring paret Otto och Sophie Bentwood, bägge i 40-årsåldern, som lever ett välbeställt intellektuellt medelklassliv i Brooklyn, New York. Men vad är det värt? Bakom den framgångsrika fasaden fräts deras tillvaro sönder av existentiell tomhet och själslig desperation. Ångestridna simmar de omkring i sitt syrefattiga akvariefängelse.
Ingen tvekan om att romanen är ett lysande psykologiskt kammarspel. Fast ännu ett varv på det slitna temat som bland andra Richard Yates skildrat i klassikern "Revolutionary Road" (1961, filmatiserad 2008), som dissekerar den andliga torftigheten i 50-talets amerikanska villaförorter. Kärnfamilj, karriär och materiell trygghet är inte nog för karaktärerna April och Frank Wheeler. De hade lovat varandra att aldrig bli som alla andra. Ändå finner de sig snart hopplöst insnärja i medelklasskonformismens ombonade helvete där drömmarna släcks och dör. Under den polerade ytan ruttnar deras äktenskap ihop av frustation och förljugenhet.
Varianter på berättelsen om medelklassens illamående är en stapelvara inom den moderna västerländska kulturproduktionen. Ingmar Bergman var fenomenal på det. Den välbärgade svenska borgerlighet som han fångade på filmduken är ständigt försatt i allvarliga kristillstånd. Även i kvarteren på Woody Allens Manhattan brukar folk ofta ha notoriskt svårt att få rätsida på livet. Många seriösa författare och filmskapare tycks besatta av att trumma in hur visset och falskt "lyckade" människor egentligen har det. Man får liksom aldrig vara riktigt glad och nöjd i medelklassen. Strävsamhet, ordnade förhållanden och en hygglig materiell standard framstår som ett högriskprojekt. När som helst kan falluckan öppnas och du drags ner i ett mörker av vilsenhet, neurotiska kval och allmän bedrövelse.
I senaste numret av tidskriften Arena reagerar psykologen Viktor Flygare mot Ruben Östlunds film "Turist" där medelklassens påstådda livslögn ånyo skärskådas, och undrar om vi inte borde pensionera denna klichéartade myt som är punkterad forskningen: "Ju bättre folks liv ser ut att vara desto bättre är det som regel. Den socioekonomiska status som krävs för att skapa 'ytan' hänger statistiskt ihop med flertalet friskhetsfaktorer vad gäller fysisk som psykisk hälsa". Så nu vet ni det.
Om något förtjänar medelklassen en lovsång som det goda samhällets kitt. Det är människor som går till jobbet varje dag, sköter sig, betalar skatt, röstar i val, tar ansvar för sina liv och vill ha det trevligt. Vad är så provocerande med det? Kulturskaparnas utbredda skepsis och klassförakt mot denna civilisationsbärande grupp är snarare uttryck för deras egna demoner.