Strider pågick också i Syriens näst största stad, Aleppo, och i flera andra mindre städer. Rebellerna uppges nu kontrollera den viktigaste gränsövergången till Turkiet, och hela gränsen mot Irak. Samtidigt är det oklart var president Bashar al-Assad befinner sig. Inte i Damaskus i alla fall, spekulerats det. I stället ska han ha tagit sin tillflykt till en lugnare kuststad.
Den snabba utvecklingen i Syrien är överraskande. I början av veckan fanns inga indikationer på att regimen var i mer kris än "vanligt" under upproret. Sedan kom terrorattacken som dödade försvarsministern och tre andra högt uppsatta personer lojala med al-Assad. Men så sent som i torsdags valde Ryssland och Kina att i FN:s säkerhetsråd vetorösta ner ett förslag om ytterligare sanktioner mot regimen. Den ansågs då fortfarande värd att hålla om ryggen.
Nu är regimen satt under mer press än någonsin tidigare och det är svårt att se hur den ska kunna återhämta sig när motståndarna vunnit så mycket mark. Det reser återigen frågan om vad som väntar Syrien efter al-Assad. För att landet så småningom ska kunna transformeras till en demokrati krävs naturligtvis att det nuvarande styret försvinner. Men det innebär inte att dagens rebeller nödvändigtvis erbjuder det bästa alternativet i framtiden. På både kort och medellång sikt finns det en överhängande risk att Syrien kastas in i sekteristiskt och religiöst våld.
Den alawitiska minoritet som varit al-Assads maktbas lär ligga illa till, precis som de olika kristna minoriteterna. Rebellerna riskerar att förvandlas till morgondagens förtryckare. När regimen faller måste därför världssamfundet vara berett på att skifta fokus och försvara liv och lem för dessa utsatta grupper.