I Sverige är inget så heligt som förskolan. Det handlar om en treenighet; i barnens, kvinnosakens och den heliga arbetslinjens namn får du inga andra barnomsorgsformer efterfråga jämte förskolan.
Att små barn enligt utvecklingspsykologin har ett större behov av trygghet och anknytning med föräldrarna än de har av stora barngrupper, högskoleutbildade pedagoger och genuscertifierad, planerad verksamhet har jag skrivit om tidigare.
Att barnomsorg utanför kärnfamiljens ram är nödvändig för att många kvinnor (dock inte alla, det finns hemmapappor) ska kunna jobba ihop en egen inkomst och inte vara beroende av mannens är en självklarhet. Lösningen behöver dock inte vara förskola - dagmamma eller en barnpassande granne eller mor-/farförälder fungerar också.
Men hur är det med det tredje benet? Förskolan påstås vara nödvändig för att upprätthålla arbetslinjen, som i sin tur är förutsättningen för att skatteintäkterna räcker till välfärden.
En genomsnittlig förskoleplats kostade 2010 cirka 120 000 kronor per år, eller 10 000 per månad. Samma år tjänade genomsnittskvinnan 26 200 i månaden, och betalade 6 300 i skatt varje månad, medan genomsnittsmannen tjänade 30 600 och betalade 7 700 i skatt.
En kärnfamilj med snittlöner och ett barn på förskola betalade således tillsammans 14 000 i skatt varje månad, varav 10 000 gick till deras egen förskoleplats (minus de 1 260 som föräldrarna betalar i maxtaxa). Ett litet plus för Anders Borg, alltså.
Men om kärnfamiljen har två barn på förskola blir det minus. De betalar fortfarande 14 000 i skatt, och 2 100 i maxtaxa, men de två förskoleplatserna kostar 20 000. Likaså om föräldern är ensamstående. Varken snittkvinnan eller -mannen betalar så mycket skatt att det motsvarar kostnaden för en förskoleplats.
Förskolan blir samhällsekonomiskt lönsam - i betydelsen att de arbetande föräldrarnas inbetalade skatter klart överstiger kostnaderna för förskolan - först om vi lämnar medelinkomsttagare och tittar på höginkomsttagare.
Men folk vill ha det så här, hävdar förskolevurmarna. Vill de det? Låt oss göra ett tankeexperiment: Om familjer med barn i förskoleåldern fick göra skatteavdrag på 10 000 i månaden per barn, fritt välja barnomsorgsform, och betala de 10 000 som en förskoleplats kostar - hur många skulle välja förskola? Jag tror att vi skulle få se ganska många föräldra-/grannkooperativ, mor- och farföräldrar som barnvaktade, och mammor och pappor som valde att helt avstå från jobb eller kraftigt minska arbetstiden under småbarnsåren.
När psykologen Eva Rusz varnade för att barn under två år kan fara illa av att gå på förskola (Aftonbladet 8/5) anklagades hon för att "skuldbelägga föräldrar".
Men det är väl egentligen Anders Borg med flera som skuldbelägger småbarnsföräldrar när de slår i oss att vi måste jobba heltid och ha tvååringar på dagis 45 timmar i veckan för statsfinansernas och välfärdens skull, trots att det egentligen är en samhällsekonomisk förlustaffär i väldigt många fall.