Den vita sporten hör den gröna årstiden till. Säsongens juvel i kronan är givetvis The Championships på ärevördiga All England Lawn Tennis & Croquet Club. I dagligt tal Wimbledon - den äldsta och finaste tennisturneringen i världen. Och imorgon smäller det! Herrfinalen, avgörandets stora stund om vem som blir årets kung på tronen. I väntan på den uppgörelsen kan man ju lämpligen ladda upp med att återse någon av de klassiska holmgångarna (finns massor av glimrande Wimbledonguld på Youtube och DVD). Flera är likt fina viner, bara smakfullare att avnjuta med tiden.
Varmt rekommenderad är den högoktanigt välspelade finalen 2008 mellan dåvarande titelförsvararen Roger Federer och utmanaren Rafael Nadal. Ett episkt rafflande femsetsdrama av litterär klass (inklusive två tiebreak och två regnavbrott). Matchen tog nästan fem timmar innan Nadal slutligen triumferade, den längsta herrfinalen i Wimbledon genom historien - och den bästa. Men i kraft av ren utstrålning på banan är Björn Borgs och John McEnroes monumentala möte på centrecourten 1980 fortfarande makalöst.
Håll i er, ty det börjar illavarslande. McEnroe vinner förbluffande enkelt första set och är på väg att ta det andra, då Borg äntligen finner formen och bryter tillbaka. Svensken tar hem även tredje set och verkar i det fjärde ha sin femte raka mästartitel som i en ask. Tills McEnroe räddar två matchbollar och visar vilket grymt bollgeni han är genom att vända på steken. Spänningen skruvas upp i ett nervdallrande tiebreak, där Borg gång på gång har chansen att avgöra. McEnroe klarar matchboll efter matchboll, innan han klår Borg i den 22 minuter långa duellen med siffrorna 18-16.
Är Borg knäckt? Icke. Han återvänder som om ingenting har hänt och vinner femte set med 8-6. Enastående.
Frågan är dock om ändå inte Borgs spelmässigt främsta match i Wimbledon var semifinalen mot Vitas Gerulaitis 1977. Här snackar vi mer än tennis.
Vad som utspelar sig på gräset är snarare en expressiv konstform. Under nära tre timmar rasar en konstant strid på kniven med rader av häftiga bolldueller. Än dominerar Borg, än dominerar Gerulaitis, innan amerikanen slår ut en forehandsvolley i slutet av femte set och Borg har vunnit. Fast det hängde verkligen på håret. Även om man vet precis hur det går, sugs man snart ohjälpligt in i händelserna och har svårt att slita blicken från denna veritabla bollarnas symfoni.
Wimbledonturneringen 1977 kom också att sätta spår i den svenska musikhistorien. Denna sommar hade Cornelis Vreeswijk hyrt en stuga i Stockholms skärgård för att skriva låtar till det som blev albumet "Felicas svenska suite", en sångcykel inspirerad av Aksel Sandemoses roman "Varulven".
Samtidigt kunde polarn’ Cornelis inte låta bli att följa TV-sändningarna från Wimbledon ute på sin ö, vilket resulterade i visan "Dubbelquartin om tennis" med texten: "Hon säger: Kom nära nät / så slår jag dig bollar nog / Men jag minns hur döden lät / när hennes bröder dog / En racket är hennes själ / och bollen är allt hon minns / Hon glömmer det svarta väl / som ännu finns".
Visst är det en ganska vacker bild av den vita sportens kraft? Det är med tennis som med livet – det kommer alltid nya bollar.