Vi känner igen retoriken: "judar begår ritualmord på kristna och använder deras blod i det osyrade brödet"... "judar kontrollerar det mesta av de internationella medierna"... "judar har en stark tro, en religion, som säger dem att de ska styra världen"....
I två tusen år har föreställningar som dessa förgiftat den västerländska kultursfären. Antisemitismen uppstod som en tragisk bieffekt av kristendomen och kulminerade i Europa med Förintelsen. Sedan gick antisemitismen på export till Mellanöstern och fick ett nytt uppsving inom den muslimska fundamentalismen. Samma febriga judefientlighet som förr predikades i våra kyrkor, kan nu höras i en del av arabvärldens moskéer. Tyvärr sprider sig smittan åter hit, likt en kristen-islamsk rundgång i antisemitism.
För den förkrossande majoriteten av vanliga muslimer är fanatikernas judehat vitt främmande. Vi har alla ett ansvar att bekämpa dem som missbrukar religionen för rasistiska och antidemokratiska syften. Men vad ska man säga om Omar Mustafa? Han är ordförande i Islamiska förbundet och menar sig vara övertygad antirasist. Ändå har han till sitt förbunds konferenser i Stockholm bjudit in Salah Sultan och Ragheb Al-Serjany, bägge ökända antisemitiska kolportörer. Mustafa har även vid andra tillfällen agerat högst tveksamt gällande muslimska auktoriteter med judefientliga böjelser. Kritiken att han därigenom legitimerar deras vämjeliga åsikter har Mustafa bara slagit ifrån sig med diverse krystade ursäkter.
Omar Mustafa är också aktiv S-politiker. Under förra veckans kongress blev han invald i Socialdemokraternas partistyrelse. Det reser onekligen en brännande fråga. Om inte Islamiska förbundet har något problem med företrädare som ger antisemiter en plattform, har tydligen inte S det heller. Eller hur ska vi annars tolka saken?