Folkomröstningscharaden löpte enligt beprövat sovjetiskt manus, komplett med överentusiastiska siffror som kunde få gamla stalinromantiker att fälla nostalgiska glädjetårar över valresultatet. Det fattades ju bara några klädsamt ynka procentenheter till 100-procentigt stöd för Krims "återförening" med Moder Ryssland. Detta försök att täcka Kremls bortslitande av den ockuperade halvön från Ukraina med ett clownaktigt fikonlöv av demokratisk legitimitet, borde egentligen mest utmana löjet.
Men i Vladimir Putin har vi att göra med en livs levande anakronism från en ondare tid, då stormakterna ännu såg sig fria att ändra Europas gränser med våld, hot och aggression. Kanske är det därför som inte minst svenska politiker haft så förtvivlat svårt att se allvaret i den ryska utvecklingens natur under senare år. Följden av kalla krigets slut blev som ett naivt fredsoptimistiskt déjà vu från stämningarna i Sverige efter första världskriget. Varför skulle någon stat i vårt grannskap vilja återbeträda samma sluttande väg ner mot avgrunden som lett till katastrofen 1914-1918? Orimligt!
Fredligt internationellt samarbete och konfliktlösning var framtiden, det måste vara framtiden. Alltså tycktes det onödigt att lägga skattepengar på kulor och krut. 1925 års famösa försvarsbeslut innebar att Sverige hårdbantade sin militära kapacitet i liknande anorektiska stil som senare på 2000-talet. Vi vet vad som hände. Det gick inte att inteckna morgondagen åt den eviga freden. Varken då eller nu.
Med Putins Anschluss av Krim (i går förklarat som "självständigt") har han begått ett solklart brott både mot folkrätten och Ukrainas konstitution. Han respekterar inte ingångna diplomatiska avtal, han är en internationell gangster berusad av revanschistiska imperiedrömmar. Så vad blir nästa steg på den kriminella banan? Ytterligare styckning av Ukraina ligger i tangentens riktning, under förevändning att fler etniska ryssar måste garanteras skydd från ”fascisterna” av det ryska ”moderlandet”. Redan har oroligheter orkestrerats i östra Ukraina som tyder på att dylika planer smids.
Omvärldens svar måste bli fast och beslutsamt, inga halvkvädna visor, snarare en variant på den strategi av ”containment” som USA och dess västeuropeiska allierade framgångsrikt praktiserade mot Sovjetunionen. Nato bör i avskräckande syfte förstärka sina militära resurser i till Ryssland angränsade medlemsländer som Baltikum. EU bör satsa på sanktioner som har rejälare bett och minska sitt olyckliga beroende av rysk energi (särskilt Tyskland som gör klokt i att ompröva sin huvudlösa kärnkraftsavveckling).
Putin har byggt sitt Ryssland och sitt inhemska folkliga stöd på råvaruexport av olja, gas och mineraler. Övriga ekonomin är underutvecklad. Att så långt som möjligt straffa ut Ryssland från världsmarknaden skulle verkligen få det att svida och sannolikt undergräva Putins ställning på hemmaplan. Dessa åtgärder kommer dock att kosta ekonomiskt även för EU. Men det priset måste vi vara villiga att betala. Alternativen för Europa kan annars bli mycket värre.