Hade Nixon bara lyssnat på sig själv, snabbt lagt korten på bordet och öppet erkänt att han inte lyckats hålla sina omdömeslösa medarbetare i styr, skulle Watergateinbrottet valåret 1972 antagligen sjunkit undan som en mindre allvarlig skandal och folket förlåtit honom. Istället trasslade Nixon in sig allt djupare i lögner som ohjälpligt skadade hans rykte, sänkte hans annars framgångsrika administration och skapade starka känslor av desillusion mot det politiska systemet som sådant bland de amerikanska väljarna.
Parallellen till den aktuella Nuonskandalen är tyvärr träffande. Statliga Vattenfalls rekordköp av det holländska energibolaget 2009 resulterade i en jättelik miljardförlust. Ansvaret vilar främst på Vattenfalls fartblinda styrelse och vd. Men skuggan faller även på regeringen, som rimligen borde manat till försiktighet när så stora summor stod på spel som faktiskt äventyrade hela koncernens välbefinnande. Hade statsminister Fredrik Reinfeldt i ett tidigt skede utan omsvept axlat sitt delansvar som representant för ägarna (vi, det svenska folket), hade sannolikt Alliansen fått en pinsam buckla i plåten men ändå kunnat köra vidare i relativt okej form.
Affärer är ju alltid förenade med risker. Att marknaden svängde och raserade de ursprungliga kalkylerna, ja - sånt kan man aldrig fullständigt gardera sig emot, men naturligtvis skulle det funnits robustare säkerhetsmarginaler med i beräkningarna. En rak förklaring på det temat hade väljarna nog kunnat acceptera och förstå. Istället tvingas vi bevittna ett motbjudande, ovärdigt slingerbultande som skämmer Alliansen. Det är inte själva förlustaffären som är grejen längre. Det är den gnagande misstanken att Allianspolitikerna försöker dra oss bakom ljuset.
Allt kokar nu ner till om Fredrik Reinfeldt fick någon förhandsinformation om Nuonköpet från sin förre näringsminister och vice statsminister Maud Olofsson. Hon har tidigare påstått detta i en radiointervju. Men när KU försökte bringa klarhet i Nuonaffärens dimmor, vägrade Olofsson demonstrativt att infinna sig för att svara på frågor med ursäkten att hon plötsligt inget mindes. Reinfeldt dök emellertid upp i KU med den bestämda minnesbilden att han först hörde om Nuonaffären i massmedia. Bara det häpnadsväckande med tanke på att Vattenfall ämnade sätta sprätt på nästan 100 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Borde inte regeringschefen, han som så ofta berömmer sig som seriöst ansvarsbärande, ha lite mer koll på läget?
Inte blev situationen bättre av den sedan KU-prickade Maud Olofssons monumentala katastrofintervju i SVT:s Aktuellt i tisdags. Gång på gång fick Olofsson frågan: informerade hon Reinfeldt om Nuonköpet? Varje gång duckade hon undan i märkliga formalistiska papegojharanger. Vad ska man tro? Försöker Olofsson skydda Reinfeldt, Anders Borg och övriga regeringen genom att kasta sig själv på svärdet? Har statsministern dumdristigt äventyrat sin egen och Alliansens heder med att blåljuga i KU?