Två år senare förklarar samma alliansministär att Ostlänken ska börja byggas 2017. Journalistkåren gör vågen och applåderna smattrar. Ibland är det svårt att se skillnad på Östtyskland 1972 och Sverige 2012.
Jag var på plats i Stockholm 2005. Hittade en cd-box fullmatad med rockabilly. Riksdagens högtidliga öppnande inramades av oljud från gnisslande stråkar. Jag satt och saknade Karl XII:s drabanter.
Ett år senare lästes regeringsförklaringen upp av Fredrik Reinfeldt. Arbetslinjen, du vet. Valrörelsen 2006 utvecklades till ett korståg mot det monumentala Socialdemokratiska Misslyckandet med hög ungdomsarbetslöshet, utslagning, socialbidragsberoende och växande långtidsarbetslöshet.
I går tragglade sig statsminister Reinfeldt igenom ännu en regeringsförklaring. Inte ens Annie Lööfs desperatstereotypa leende kan dölja den nervositet som präglar allianspartierna. Två av dem balanserar på randen till den avgrund som heter 4-procentspärren, och verkligheten vägrar anpassa sig efter regeringens hemmasnickrade kompass. Högre långtidsarbetslöshet och ungdomsarbetslöshet i dag än 2006. Fler i arbetsför ålder utan reglerad inkomst. Växande, ringlande köer till socialförvaltningen ute i kommunerna.
Kopierar oppositionenSå vad göra när det återstår två år till nästa val? Alliansregeringen gör det enda möjliga för en ifrågasatt och sönderkritiserad minoritetsregering: Kopierar delar av oppositionens politik (järnvägar, utbildning, forskning m m) i hopp om att opinionen ska vända. Men faktum kvarstår: Alliansens fördelningspolitiska profil är konturskarp: Mer åt den som redan har. Folk i periferin (fattiga pensionärer, utförsäkrade, långtidssjukskrivna med flera) får söka stöd hos statsministerns ord i Svenska Dagbladet: "Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt." Så talar den som befinner sig på ljusårs avstånd från folks vardag och verklighet.