Hoppet som tändes under valrörelsens sista skälvande vecka om en superspurt för Alliansen blev till intet. Miraklet som krävdes för att rädda regeringen kvar vid makten inträffade aldrig. Dessutom rasade det ledande regeringspartiet Moderaterna rejält jämfört med valresultatet 2010. En klar förlust för Alliansen alltså. Men på andra sidan den traditionella blockgränsen stod heller inget klart segrande alternativ.
Socialdemokraterna gjorde ännu ett historiskt uselt val, sett i ljuset av de siffror partiet vant sig vid från folkhemsepokens fornstora dagar. De rödgröna hade inte en tillstymmelse till gemensamt program att bjuda väljarna på, utan spretar helt vilt sakpolitiskt. Löfven har pekat ut MP som sin naturliga samarbetspartner, men i verkligheten kontrasterar hans mittenorienterade pragmatism bjärt mot de grönas tillväxtfientliga och antimodernistiska samhällsvisioner. Och vad kommer de hårdnackade radikalerna i V att kräva för att sluta upp bakom en S/MP-koalition? Röran blir inte mindre av att denna minst sagt omaka trio saknar majoritet.
Den parlamentariska situationen är mer fragmenterad och svårmanövrerad än i mannaminne. Vad vi bevittnar är rimligtvis den gamla invanda blockpolitikens upplösning. Sverige behöver ett fungerade styre. Nu är dags göra det bästa av läget. Faktum är att en förkrossande majoritet av svenska folket inte röstat på utopiska stollepartier. Ur det perspektivet finns ett mycket starkt mandat för att sy ihop en ny allians för tillväxt, välfärd och sysselsättning.
Löfven har själv dömt ut blockpolitiken som fördummande, och gång på gång gjort samarbetsinviter till C och FP. I sig en signal om att MP och V inte är något sällskap som Socialdemokraterna känner sig direkt bekväma med. Löfven har också tagit hel del stryk under valrörelsen för sin (berättigade) ovilja att offra kärnkraften på avvecklingsfanatikernas altare. Men enbart stöd för C och FP räcker inte, dessutom riskerar dessa två borgerliga småpartier utifrån tidigare erfarenhet att förtvina opinionsmässigt i Socialdemokratins skugga. Det problemet har inte det mer jämbördiga Moderaterna som rent sakligt, och frånsett den retoriska krutröken, i grunden är Löfvens naturligaste parter.
Både S och M ligger i mittfältet, båda är reformistiska systembevarare, båda står för modernitet, marknadsekonomi, frihandel, internationellt samarbete och en slags praktisk socialliberalism. Och tillsammans kan de på ett betryggande sätt stänga SD ute! Så vad hindrar dem? Valresultatet blir endast en komplicerad och oförutsägbar röra om dessa två regeringsbärande partier vägrar ta ansvar och vara konstruktiva. Se möjligheterna istället! Här finns ju en gyllene chans att bilda en handlingskraftig regering som kan blåsa nytt liv i den svenska reformagendan. S och M passar som hand i handske för att gemensamt riva tag i avgörande områden som kärnkraften, försvaret, industripolitiken, skolan, forskningen. Dessa två partier hade både kunnat vitalisera Sverige och sig själva om de gör slag i saken.