”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur, lär självaste John F Kennedy ha sagt. Åtminstone så här års ligger det en hel del i det. En strålande sommardag på cykelsadeln kan vara en rogivande, nästan meditativ upplevelse. Man rullar trivsamt fram i maklig takt genom tillvaron på sina två hjul, känner marken och grönskan dofta, hör fåglarna sjunga, världen blir liksom öppnare och mer påtaglig.
”Cykling är det bästa sättet att ta in ett landskaps former, eftersom du får svettas upp för kullar och susa ner för dem. Det är då du kommer ihåg hur terrängen faktiskt är, men om du åker bil är det endast ett högt berg som imponerar på dig, och inget minne av en trakt blir så exakt som när du har cyklat genom den”, menade den globetrottande författaren Ernest Hemingway.
USA:s utrikesminister John Kerry tycks följa Papa Hemingways råd. Under sina flitiga tjänsteresor har han gärna en cykel polletterad i bagaget för att bekanta sig närmare med fjärran länder och bygder.
Diktaren Hjalmar Gullberg ägde en cykel som hette Apollo. Uppkallad efter poesins, ljusets och klokhetens gud. Är inte det ganska talande för vad cykling kan vara? Albert Einstein hävdade att han fick den banbrytande idén om relativitetsteorin medan han cyklade. Bara en sån sak. Du mår bra av att cykla. Det är motion för kropp, själ och intellekt.
Så visst är det förträffligt att Linköping har en sådan generös och välkomnande inställning till cyklandet. Kommunen har satsat massor av skattemiljoner på cykelvägar och information om pedaltrampandets fördelar. Målet är inte dåligt: att Linköping ska stoltsera på kartan som Europas främsta cykelstad. Det finns till och med en särskilt kommunal cykelsamordnare anställd som lystrar till namnet Per Erik Hahn. Men han är oroad.
Linköpingsborna gör nämligen inte riktigt som kommunens politiker och tjänstemän vill. Som Correns excellente Johan Sievers rapporterade om i onsdagens tidning, så trilskas de bångstyriga invånarna med att köra för mycket bil och åka för lite cykel. En aktuell lokal undersökning visar att antalet cykelresor procentuellt minskat medan bilresorna ökat. Det kan ju verka otacksamt när kommunen lagt ner så stor möda. Folket borde veta bättre.
”Jag tror vi måste arbeta med påverkanskampanjer för att få människor som slentrianmässigt tar bilen till jobbet att inse att de faktiskt kan ta cykeln och få frisk luft och motion på köpet”, säger cykelsamordnare Hahn förnumstigt. Elias Aguirre (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, hötter med pekpinnen: ”Det är lätt att bli bekväm och ta bilen av gammal vana”. Aguirres nämndkollega Muharrem Demirok (C) är också bekymrad: ”Nu måste vi stanna upp och reflektera. Har vi gjort rätt saker? Hur fortsätter vi?” (Corren 10/6).
Demirok är, som så ofta, en klok man. Reflektion och eftertanke är aldrig dumt. Man kan till exempel fundera på om det riktigt att kommunen ska inta den paternalistiska rollen att uppfostra myndiga medborgare, sätta sig till doms över deras beteenden och använda politikens styrinstrument till att försöka göra Linköpings befolkning till hurtiga ur-och-skurfrälsta cykelentusiaster.
Det kanske finns goda, rimliga och fullt begripliga skäl till att folket föredrar bilen som huvudsakligt färdmedel. Privatbilism tenderar märkligt nog att ses ned på av politiker, trots att deras väljare och uppdragsgivare till förkrossande del måste ha bil för att klara vardag, arbete, inköp och fritid. Vilket också gäller på relativt korta avstånd.
Massbilismen är inget ont, utan tvärtom en oumbärlig förutsättning för den moderna samhällsutvecklingen, tillväxten och välståndet. Varken Linköping, övriga Sverige eller resten av den industrialiserade världen skulle fungera utan bilar. Som transportmedel blir bilarna bara mindre bullriga och mer trafiksäkrare, miljövänligare och bränslesnålare för varje årsmodell som kommer. Så varför klaga?
Bejaka istället bilens överlägsna möjligheter till större mobilitet, frihet och flexibilitet för enskilda människor. Vad är det förresten för fel på bekvämlighet? Bilen gör det enklare att få livspusslet att gå ihop och icke att förglömma: det finns även en lustfylld glädje i bilkörandet. Som den brittiska rockgruppen Queen uttrycker det i en låt på sitt klassiska album ”A Night at the Opera” (1975): ”I’m in love with my car / Gotta feel for my automobile / Get a grip on my boy racer rollbar / Such a thrill when your radials squeal”. Gör det till en sång för Linköping.
Ty varför kan vi inte även satsa på att bli om inte Europas, så i alla fall Sveriges bilvänligaste stad? Det hade varit en häftigt manifestation av urbanitet, modernism och storstadsmässighet som både stärkt attraktionskraften och bekvämligheten.
Inget av detta utesluter att vi samtidigt kan ha ett kärleksfullt förhållningssätt till cyklandet. Precis som Queen. Bandet har en annan skön låt där Freddie Mercury klart och tydligt deklarerar: ”I want to ride my bicycle / I want to ride my bike / I want to ride my bicycle / I want to ride it where I like!” (”Bicycle Race” från ”Jazz”, 1978). Det kan bli en sång för Linköping - också.
Vi har nu ett fint och välutbyggt nät av cykelbanor. Infrastrukturen finns tillgänglig för alla Linköpingsbor som önskar utnyttja den, det är jättebra. Men kommunen bör inte ägna sig åt att peka finger mot dem som av olika skäl inte anammar cykelns evangelium och tycker det är buskul att trampa vareviga dag.