"Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp. En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”
Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman "Pelle Svanslös på äventyr" från 1939 – ett dokument över en flydd epok, då vi minsann kunde äta gott och flott ombord hos SJ. Ack, forna tiders järnvägar. Tåg har märklig förmåga att slå an romantiska strängar inom oss (mig själv i högsta grad inkluderad) och nostalgin lever uppenbarligen stark i folkdjupet. Det märkte jag inte minst förra veckan. Då skrev jag en ledare om att avregleringen inom tågtrafiken i huvudsak haft stora positiva effekter. Känslan av att det ändå var bättre förr, borde om inte annat motsägas av Stefan Demerts populära nidvisa om SJ anno 1971. Vad hjälpte det?
Som reaktion mottog jag vittnesmål som prisade 70-talets trevliga restaurangvagnar med vita dukar i kontrast till dagens bottenlöst usla SJ, och vad visste en spoling till nyliberalt förblindad ledarskribent som inte åkte tåg på den tiden! Sant. Men dåvarande journalistprofilen Gits Olsson var en flitlig resenär. "Nu är måttet rågat! Nu kan vi inte finna oss längre i det här!", dundrade han saliga tidskriften SE nr 42/1970 och uppmanade till bojkott: "Den mat, som det senaste året serverats på SJ:s restaurangvagnar är nämligen ingen mat. Den är ett tjänstefel... Jag tror det var mellan Norrköping och Linköping som vi åt den sist. Äggröran är som klister ehuru den saknar vanligt klisters vidhäftningsförmåga. Skinkan är en torr skinnlapp som skulle bli en utmärkt flugsmälla om man spikade fast den på ett litet träskaft.
- Får ni inte klagomål på maten? frågade vi flickorna i disken.
- Jo, suckade dom, men det händer sa ofta så vi bryr oss inte om att lyssna längre."
Men det sorglösa året 1939! Ni minns väl? Aldrig har det varit så bra som när "fussta middan" serverades, den trivsamma ångloksröken låg tung över landet och andra världskriget bröt ut en vacker septemberdag. Nu har ju allt urartat helt.