Det är omslaget på senaste numret av nyhetsmagasinet Newsweek. I blixtbelysning en förskräckande tidsmarkör. Avskyn mot judar flammar ånyo högt i länder som Belgien, Ungern, Storbritannien, Frankrike, Tyskland. Pyrande ultranationalistiska stämningar är en delförklaring. Föreställningen om "den kosmopolitiske juden" som ett främmande och förgiftande inslag i "folkkroppen" har länge varit en bärande ideologisk bjälke inom extremhögern.
Men det som främst blivit tändväska åt antisemitismens eldslågor är kriget mellan Israel och Hamas i Gaza. Nyligen urartade en pro-palestinsk demonstration i Paris till ett försök att bränna ner en synagoga under stridsropet "Död åt judarna". Samma sak var nära att hända i Berlin, där gatumobben visade sin solidaritet med Gazaborna genom att skandera "Jude, jude, fega svin, kom ut och slåss själv". Från brittiskt håll meddelas att antalet antisemitiska hatbrott fördubblats under juli månad. Detta bara några få exempel ur nyhetsfloden.
Och Sverige? Ja, i färskt minne är S-ledaren Stefan Löfvens sakligt sett balanserade inlägg på Facebook om Gazakonflikten, vilket utlöste en stormvåg av råa antisemitiska kommentarer. Känsloläget här hemma har blivit så uppjagat att Lena Posner-Körösi, ordförande för judiska centralrådet, i gårdagens Aftonbladet säger sig uppleva den kanske värsta hotbilden någonsin mot den svenskjudiska minoriteten.
I sammanhanget bör följande självklarhet påpekas. Det är absolut inte antisemitism att kritisera Israel och dess regeringspolitik, fördöma dess försvarsmakts agerande, kräva att bosättningarna på Västbanken upphör och liknande. Sånt är fullt legitimt. Mängder av judar, både inom och utom Israel, uttrycker dagligen åsikter åt det hållet. Däremot att kollektivt skuldbelägga alla judiska människor för vad staten Israel gör och inte gör, är kristallklar antisemitism.
Likaså att utmåla sionismen (den judiska nationalkänslan) som rasism, eller att demonisera Israel som Hitlertysklands efterföljare, eller att som Aftonbladets tidigare chefredaktör Gunnar Fredriksson (S) igår skrev på tidningens blogg: "Nu varnas för att antisemitismen sprider sig, allvarligt förvisso. Men det kunde man förutse, om man inte ville blunda, med den aggressiva politik som Israels högerregering bedriver". Varför skulle judar i Europa, i Sverige, behöva klä minsta skott för Benjamin Netanyahus politik? Tänk er samma ursäktande argumentation om islamfobins spridning på europeisk mark under hänvisning till att det måste man ju förstå med tanke på hur Irans ayatollor beter sig.
Mycket av dagens Israelkritik kommer från vänster, den kritiken är till övervägande del begriplig och anständig, inget snack! Men när Israelkritik tenderar att bli en nödtorftigt dold förevändning till att underblåsa avsky och angrepp mot judar, då har en civilisatorisk gräns passerats ner i den mörka brunn av urgammalt hat som gjorde Europa omöjligt för denna folkgrupp. Vilket också är bakgrunden till Israels återkomst 1948. Det är dit de flesta europeiska judar nu flyr. På 30-talet fanns inte den fristaden...