Watergate kommer alltid att fläcka Richard Nixons eftermäle. 1974 tvingades han som enda amerikanska president att avgå i förtid. Djupt vanärad, offer för sin egen förföljelsemani mot politiska motståndare. Nixon bar på en livslång avsky mot "den liberala eliten", som han ansåg behandlade honom kränkande och orättvist. När Nixon nådde Vita huset 1969 var han besatt av att ge igen. Watergateskandalen blev priset för detta mörka, hämndlystna drag i hans karaktär.
Nixon avled 1994, men skulle fyllt 100 år idag om han fått leva. För många är han urtypen för den politiska skurken. Men redan på 80-talet uppstod en slags renässans. När republikanernas ideologiska positioner försköts allt längre högerut under Reagan, började Nixon ses i ett nytt ljus. Inte så få liberaler i USA kom, ironiskt nog, att omvärdera honom - trots Watergate. Främst var det inrikespolitiken som fångade intressent. Faktiskt var Nixon där förbluffande progressiv.
Han sänkte rösträttsåldern till 18 år och avskaffade den i Vietnamkrigets spår hatade värnplikten. Han införde, för sin tid, radikala miljövårdslagar och gjorde banbrytande insatser inom medborgarrättens område. Kvinnor fick jämställda möjligheter på arbetsmarknaden, villkoren för svarta och andra etniska minoriteter förbättrades också markant. Nixons kanske största inrikespolitiska triumf var att han lyckades integrera skolsystemet i sydstaterna. På programmet fanns även en allmän sjukvårdsförsäkring, samt negativ inkomstskatt i syfte att motverka den fattigaste befolkningens beroende av socialhjälpsbyråkratin. Bägge dessa förslag avvisades dock av demokraterna i kongressen, som tyckte att Nixon gick för långt. Men några, som Ted Kennedy, ångrade sig bittert senare. Andra vindar svepte då över USA, gör så ännu. I historiens backspegel var måhända Richard Nixon inte fullt så dum ändå.