När jag som yngre hängde i libertarianska (läs: ideologiskt renläriga liberala) kretsar kunde det skojas om att det enda problemet för teorin om den självständiga fria individen var att det existerar barn.
Det ligger något i det. Den fria viljan är betydligt lättare att säkerställa i en värld av bara vuxna. Som när det kommer till frågan om slöjbärandet, där det mer eller mindre är en självklarhet att vuxna fritt ska få välja vad de vill ha på sig. Men väljer små flickor? Kan man tala om det fria valet när tvååringar täcker håret, och föräldrarna ber förskolan se till att hijaben sitter hela dagen?
Ekot rapporterade i veckan om att Liberalernas kvinnoförbund, Liberala kvinnor, på partiets kommande landsmöte kommer att ta strid för slöjförbud för barn. Förbudet är tänkt att gälla i förskola och på lågstadiet. Jämställdhetsministern Paulina Brandberg (L) undviker att ta tydlig ställning men välkomnar diskussion. "Vi behöver skydda små barn från slöjtvång, det är helt uppenbart”, säger hon (SR, 3/5).
Det är lätt att instämma i att tvånget måste motverkas. Frågan är bara hur.
För snart två decennier sedan, 2004, klubbade Frankrike igenom en lag mot större symboler eller kläder, i den statliga skolan, som visar religiös tillhörighet. Man hänvisade då till laïcité-principen, alltså att staten ska vara konfessionslös. En fördel med den lösningen är att den är religionsneutral.
Om förbud tolkas ha udden mot en specifik grupp är risken att effekten blir en annan än den avsedda. När skånska Skurup häromåret fattade beslut om slöjförbud i skolan började snart fler flickor än tidigare bära plagget i kommunens största skola (SVT, 17/4 2020). Förvaltningsrätten i Malmö slog sedan också fast att de kommunala skånska slöjförbuden strider mot "bestämmelserna om religionsfrihet i grundlagen och Europakonventionen" (17/11 2020).
Ett alternativ, för oss som trots allt ser det som ett problem att slöjan kryper ner i åldrarna, vore att sikta in sig på det praktiska hinder som plagg kan utgöra. Vi har som bekant skolplikt och barnen ska delta i idrott, lek och simning. Då fungerar det inte med religiösa dräkter vars syfte är att hindra flickor från att röra sig fritt. Förskolepersonal ska alltså få stöd i att säga nej till exempelvis föräldrar som kräver att deras barn ska bära en åtsittande och kliande huvudduk. Att elever och lärare behöver visa ansiktet i undervisningssammanhang borde också vara en självklarhet.
Länge har myndigheter och alltför många skolor förhandlat bort barns rättigheter. Det har blundats för läroplanens formuleringar om jämställdhet, till förmån för religiösa och kulturella krav.
Det var till exempel inte många år sedan Skolinspektionen gav grönt ljus till den muslimska friskolan Al-Azharskolan i Stockholm att fortsatt att könsseparera barn från sex års ålder. Först när samma skola uppmärksammades av Kalla fakta på TV4, för att könssortera barnen på skolbussen, reagerade ministrar och debattörer. Men exemplen på anpassning till religiöst konservativa har varit många.
Därför kan jag förstå feminister, inte minst de som jobbar mot hedersförtrycket, som välkomnar förbud mot barnslöjan. Att beslöja barn är inget annat än att sexualisera dem. I det har Liberala kvinnor rätt.
Ändå är förbud av specifika plagg inte helt problemfritt. Om man ändå landar i att skolpersonal behöver en lag för att våga stå upp för flickor, bör en sådan åtminstone vara religionsneutral.
Sakine Madon är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning.