Hur mår Sverige egentligen, efter pandemin, kriget, energikrisen och valrörelsen?
Bättre än vi tror. Vilken statistik du än tittar på är Sverige fortfarande ett av världens bästa länder att leva i. Ända präglas mediebilden och den politiska debatten av undergångsstämning.
Utan att förringa allvaret i vargavintern som väntar är det läge att sätta saker i perspektiv. Se på Finland, som i 600 år var en del av Sverige. Finländarna toppar listan över världens lyckligaste folk, trots att deras livslängd och köpkraft är lägre än svenskarnas. En rimlig tolkning är att det hänger på förväntningarna.
Finland har haft en tuffare resa genom historien. Där nöjer man sig med mindre, medan vi svenskar har lärt oss att förvänta perfektion. Hur man tar det är alltid viktigare än hur man har det.
Tänk på 1970-talet. Alla årets dystra teman känns igen därifrån: inflation, arbetslöshet, oljekris, miljökollaps, krigshot. Vi som var barn då tappade framtidstron fullständigt, därav punkrocken och drogerna, men sedan visade sig framtiden vara lysande.
På samma sätt är stämningsläget 2022 ett svek mot de unga. Den ökande psykiska ohälsan bland tonåringar bär syn för sägen. Politisk polarisering och cyniska algoritmer bidrar till en omotiverat mörk bild av vad som väntar.
Alla Sveriges framgångar har fötts ur motgångar. Här gäller samma princip för nationer som för individer – om bara svårigheter kan vändas till reformer och utveckling.
Sveriges största trauma genom tiderna är undergången för stormaktsväldet. Slutet på det stora nordiska kriget 1721, förlusten av Finland 1809 och upplösningen av unionen med Norge 1905 gav Sverige nuvarande geografi, det avlånga landet från Ystad till Haparanda i stället för det fyrkantiga jätterike som dominerade norra Europa.
Tack vare dessa geopolitiska katastrofer fick Sverige två hundra år av fred. Med Finland och Norge kvar under svenskt beskydd hade vi blivit ett av världskrigens blodigaste slagfält.
De militära motgångarna under Karl XII och Gustav IV Adolf ledde också till att energin kanaliserades i vettigare riktningar, inte minst tack vare nuvarande kungens anfader Karl XIV Johan. Den allmänna folkskolan, järnvägarna, industrin, välfärdsstaten – fredlig handel och sociala framsteg i stället för militarism.
På samma sätt blev 1970- och 1990-talets ekonomiska kriser avstamp för reformer. Maktskiften ledde till förnyelse. Systemfel rättades till. Tillväxten kom tillbaka. Vi nådde en nivå av välstånd och trygghet som tidigare generationer bara kunnat drömma om.
Det var ingen självklarhet att Sverige skulle gå in i pandemin och krigstillståndet med fallhöjden i urstarka statsfinanser. Vi har 90-talets politiker att tacka för mycket:
● Oberoende riksbank som gav oss prisstabilitet, i kontrast till länder som Turkiet där regeringars inblandning i penningpolitiken får absurda konsekvenser för inflation och valutakurs.
● EU-medlemskapet som bäddat in Sverige i den europeiska gemenskapen. Nu får det sin logiska fortsättning i Nato – det västliga samarbetets säkerhetspolitiska dimension.
● Skattereform, pensionsreform med mera som lade grunden för tillväxt och stabila finanser. Nytänkandet föddes ur motgångarna.
Nu är det upp till oss att förvalta 2020-talets kriser på samma sätt. I en ny bok – ”Hur vi levde. Den gudomliga komedin om Sverige” – listar jag de bortglömda dygder som kommer att behövas. Vrede kan inte rädda oss, däremot tålamod, ödmjukhet och förtröstan. Den måste växa nerifrån och upp, från oss alla som medborgare.
Niklas Ekdal är författare och journalist