Nyligen presenterades årets PISA-undersökning, som visade att svenska elever backat väsentligt i läsning och matte. Det är illavarslande, men den svenska skolan lider inte bara av sjunkande resultat. En växande andel elever plågas dessutom av ångest, stress och psykisk ohälsa. Kurvorna har stigit under decennier och ligger i dag på rekordnivåer.
Socialdepartementet har aviserat åtgärder för ungas psykiska hälsa, till exempel riktlinjer för digitala medier och satsningar på BUP. Men det räcker inte med insatser när krisen väl är ett faktum, utan vi behöver skapa förutsättningar för en god psykisk hälsa. Här har skolan en nyckelroll. Inte bara för att tonåringar tillbringar mycket tid här, utan också för att Folkhälsomyndigheten pekar ut skolan som en av huvudorsakerna till den växande ohälsan.
Det är populärt bland politiker att tala om att de ska vända på alla stenar för att lösa problem. Retoriken används när man talar om spektakulära saker som gängkriminalitet. Men det tysta lidande som psykisk ohälsa innebär hamnar lätt i skymundan, trots att det drabbar långt fler och har enorma sociala och mänskliga kostnader.
Jag har själv tonåringar runt mig, och har på nära håll sett den enorma tempoväxling som präglar deras liv från 10 till 15 års ålder. Under dessa år ökar kraven på en rad områden samtidigt. Därför är det nödvändigt att vi som samhälle ställer oss följande fråga: Pressar vi våra tonåringar för hårt, eller finns det enkla saker vi kan göra för att förbättra förutsättningarna för deras välmående?
Psykisk hälsa kan låta abstrakt, men det finns några elementära byggstenar. Hit hör ett fungerande socialt liv, bra sömn och en rimlig arbetsbörda. Allt detta kan inte lösas genom politiska reformer, men det går att skapa en bättre jordmån än dagens.
I en undersökning från 2020 uppgav nästan hälften av tjejerna och en femtedel av killarna att de ofta kände sig stressade, och för många var kraven från skolan en viktig orsak till det. Andra undersökningar visar att tonåringar sover alldeles för lite: Skärmsamhället erbjuder stimulans dygnet runt, och det kan vara svårt att stänga ner och koppla av.
Skolorna kan själva genomföra några enkla förändringar för att adressera dessa problem. Det första är att lägga ett gemensamt terminsschema, så att varje klass som regel har ett och aldrig mer än två prov varje vecka. Det skulle sprida ut arbetsbördan, bespara dem onödig stress och säkert ha en positiv effekt på resultaten.
Det andra är att lägga schemat så att alla klasser från högstadiet och uppåt har två sovmorgnar i veckan. Då blir det möjligt för dem att ta ikapp den sömn som eventuellt har gått förlorad. Samhällets dygnsrytm har ändrats de senaste åren, och det är rimligt att skolan anpassas till det.
På systemnivå är dags att ta bort betyget F. I dag har vi ett skolsystem där det är nödvändigt att bli godkänd i alla kärnämnen – alltså nå det som förr var en 3:a – för att alls få gå gymnasiet. Femton procent av eleverna klarar inte det, och lever därmed med stressen att slås ut från unga år. Lärare, skolexperter och statliga utredare har länge påpekat det orimliga i den här situationen. Det är dags att politiker lyssnar på expertisen.
Skolan är inte bara en utbildningsfabrik, utan en plats där unga växer upp och fostras för livet. Därför måste vi se till att den utformas utifrån en helhetssyn, där elevernas psykosociala behov är en viktig del. Om skolan blir en plats där tonåringar trivs och mår bra, så kommer det dessutom speglas i skolresultaten.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.