Det har varit en tung vÄr i nyhetsflödena, med krig i Gaza och Ukraina och gÀngvÄld hÀr hemma. NÀr Melodifestival-sÀsongen drog i gÄng berörde man problemen, men förklarade snabbt man har ett ansvar att roa oss mitt i elÀndet.
âDet Ă€r kul nĂ€r det Ă€r kulâ sjöng programledaren Carina Berg i en kabarĂ© om klimatkrisen. Om nĂ„gon Ă€ndĂ„ tvekade försökte SVT skingra tvivlen med ett Tage Danielsson-citat: âDet Ă€r ens skyldighet att hĂ„lla glĂ€djen levande.â Budskapet var att vi inte fĂ„r ta allvaret pĂ„ allvar hela tiden. Ibland mĂ„ste vi orka skratta ocksĂ„.
Men Ă€r inte problemet snarare det motsatta? Att vi översvĂ€mmas av sĂ„ mycket medioker underhĂ„llning att det knappt finns utrymme för allvar. Det breda kulturutbudet domineras av det som kan nĂ„ storpublik â men det som Ă€r brett blir som regel tunt.
Den som vill ha allvar fÄr söka sig bort frÄn allfarvÀgarna, till alternativa kulturuttryck eller program som sÀnds pÄ udda tider. Och om nÄgon sörjer hÀnvisar vi denne till en sÀrskild sorgegrupp. För allvar Àr inget vi talar om tillsammans, i de stora forumen.
Vilket Ă€r mĂ€rkligt, för sorger och förluster drabbar ju oss alla förr eller senare. ĂndĂ„ har vi bestĂ€mt oss för att privatisera de samtalen. UnderhĂ„llningen dĂ€remot, den kommer vi aldrig undan.
Ett exempel Àr TV4:s flaggskepp "Masked singer", dÀr förklÀdda kÀndisar tÀvlar i sÄng och dans. Programmet Àr renons pÄ substans, men onekligen underhÄllande. Det har haft skyhöga tittarsiffrorna i flera Är och uppgiften om vem som döljer sig bakom masken toppar tidningarnas sajter dagen efter.
Förra veckan belystes vĂ„r tids kombination av allvarsfobi och underhĂ„llningsepidemi av att "Masked singer" sĂ€ndes pĂ„ det som en gĂ„ng var Ă„rets allvarligaste dag: LĂ„ngfredagen. SĂ„ i stĂ€llet för att meditera över Kristi lidande kunde svenskar sjunka ner i soffan och se en operasjungande PrinsesstĂ„rta tĂ€vla mot en SkyddsĂ€ngel som framförde âUnholyâ.
Förr hade en sÄdan kalenderkrock varit otÀnkbar. Fram till 1969 rÄdde nöjesförbud pÄ lÄngfredagen. Biografer och nöjespalats höll stÀngt, och dagen var avskild för stillhet och eftertanke. PÄ denna dag var allvaret norm.
Att det inte Àr sÄ i dag beror pÄ att sekularisering och pluralism lett till att kyrkan inte lÀngre styr Sveriges Ärsrytm. Det Àr bra pÄ mÄnga sÀtt, men har lett till att den naturliga rytm som uppstod genom traditioner knutna till vissa helger och sÀsonger försvinner. I stÀllet liknar Ärets dagar alltmer varandra. Tiden kommer emot oss i en grÄ sörja, för nÀr allt blandas samman gÄr konturerna förlorade.
Det Àr aldrig lÄngfredag i Masked singer-samhÀllet.
Just lÄngfredagen fyllde en funktion som vi inte har lyckats ersÀtta. För det var ett tillfÀlle dÄ samhÀllet stannade upp för en dag av allvar och eftertanke. NÀr Àldre mÀnniskor minns detta frÄn sin barndom uppehÄller de sig ofta vid att det var lÄngtrÄkigt, eftersom man inte fick leka som vanligt.
Somliga beskriver tristessen som nÄgot av ett trauma, men jag tycker det lÄter fantastiskt. TÀnk om det fanns en dag pÄ Äret dÄ man inte behövde skjutsa till fotbollsmatcher, underhÄllningsindustrin tog en paus och normen var att till och med skÀrmarna fick vila. En dag av gemensam stillhet, dÀr ocksÄ tv-tablÄn prÀglades av eftertanke.
Uppgörelsen med kyrkans dominans var nödvÀndig, men nÀr vi gjorde oss av med traditionerna gick en del goda saker förlorade. Hit hör lÄngfredagens stillhet. För oavsett vad man tror om Jesus död och uppstÄndelse borde man kunna hÄlla med om detta: Att lÄta en av Ärets 365 dagar prÀglas eftertanke och allvar skulle inte beröva oss nÄgot, utan bara göra oss rikare.
Joel Halldorf Àr författare och professor i kyrkohistoria bosatt i Bestorp.