Det har varit en tung vår i nyhetsflödena, med krig i Gaza och Ukraina och gängvåld här hemma. När Melodifestival-säsongen drog i gång berörde man problemen, men förklarade snabbt man har ett ansvar att roa oss mitt i eländet.
”Det är kul när det är kul” sjöng programledaren Carina Berg i en kabaré om klimatkrisen. Om någon ändå tvekade försökte SVT skingra tvivlen med ett Tage Danielsson-citat: ”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.” Budskapet var att vi inte får ta allvaret på allvar hela tiden. Ibland måste vi orka skratta också.
Men är inte problemet snarare det motsatta? Att vi översvämmas av så mycket medioker underhållning att det knappt finns utrymme för allvar. Det breda kulturutbudet domineras av det som kan nå storpublik – men det som är brett blir som regel tunt.
Den som vill ha allvar får söka sig bort från allfarvägarna, till alternativa kulturuttryck eller program som sänds på udda tider. Och om någon sörjer hänvisar vi denne till en särskild sorgegrupp. För allvar är inget vi talar om tillsammans, i de stora forumen.
Vilket är märkligt, för sorger och förluster drabbar ju oss alla förr eller senare. Ändå har vi bestämt oss för att privatisera de samtalen. Underhållningen däremot, den kommer vi aldrig undan.
Ett exempel är TV4:s flaggskepp "Masked singer", där förklädda kändisar tävlar i sång och dans. Programmet är renons på substans, men onekligen underhållande. Det har haft skyhöga tittarsiffrorna i flera år och uppgiften om vem som döljer sig bakom masken toppar tidningarnas sajter dagen efter.
Förra veckan belystes vår tids kombination av allvarsfobi och underhållningsepidemi av att "Masked singer" sändes på det som en gång var årets allvarligaste dag: Långfredagen. Så i stället för att meditera över Kristi lidande kunde svenskar sjunka ner i soffan och se en operasjungande Prinsesstårta tävla mot en Skyddsängel som framförde ”Unholy”.
Förr hade en sådan kalenderkrock varit otänkbar. Fram till 1969 rådde nöjesförbud på långfredagen. Biografer och nöjespalats höll stängt, och dagen var avskild för stillhet och eftertanke. På denna dag var allvaret norm.
Att det inte är så i dag beror på att sekularisering och pluralism lett till att kyrkan inte längre styr Sveriges årsrytm. Det är bra på många sätt, men har lett till att den naturliga rytm som uppstod genom traditioner knutna till vissa helger och säsonger försvinner. I stället liknar årets dagar alltmer varandra. Tiden kommer emot oss i en grå sörja, för när allt blandas samman går konturerna förlorade.
Det är aldrig långfredag i Masked singer-samhället.
Just långfredagen fyllde en funktion som vi inte har lyckats ersätta. För det var ett tillfälle då samhället stannade upp för en dag av allvar och eftertanke. När äldre människor minns detta från sin barndom uppehåller de sig ofta vid att det var långtråkigt, eftersom man inte fick leka som vanligt.
Somliga beskriver tristessen som något av ett trauma, men jag tycker det låter fantastiskt. Tänk om det fanns en dag på året då man inte behövde skjutsa till fotbollsmatcher, underhållningsindustrin tog en paus och normen var att till och med skärmarna fick vila. En dag av gemensam stillhet, där också tv-tablån präglades av eftertanke.
Uppgörelsen med kyrkans dominans var nödvändig, men när vi gjorde oss av med traditionerna gick en del goda saker förlorade. Hit hör långfredagens stillhet. För oavsett vad man tror om Jesus död och uppståndelse borde man kunna hålla med om detta: Att låta en av årets 365 dagar präglas eftertanke och allvar skulle inte beröva oss något, utan bara göra oss rikare.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria bosatt i Bestorp.