PJ Anders Linder, krönikör på ledarsidan.
Det blev omodernt med Norden på 1990-talet. Nu var det EU som gällde. Danmark var medlem sedan tidigare och fick sällskap av Sverige och Finland.
Visst var det tråkigt att Norge och Island blev kvar utanför, men det kunde inte hjälpas. Blickarna riktades allt oftare mot Bryssel och alltmer sällan mot Oslo och Reykjavik. Kontakterna och projekten i Nordiska rådet och ministerrådet kunde för all del vara trevliga, men hade de inte fått något litet musealt över sig?
I dag är det annat ljud i skällan. EU-medlemskapet har blivit vardag för svenskar och finländare och tar mycket tid i anspråk för politiker och organisationer, men det har också blivit tydligt att det finns gott om frågor där EU-samverkan antingen går i snigelfart eller rentav åt fel håll. Det behövs konstellationer där samarbetet kan gå snabbare och präglas av en samsyn som är svår att få till i den stora EU-familjen.
Det ökade hotet från Ryssland och det svensk-finska medlemskapet i Nato har givit utvecklingen extra skjuts. Numera finns alla de nordiska länderna i försvarsalliansen där man samarbetar intensivt. Men detta har på något sätt gjort att man har fått bättre blick även för det gemensamma som inte har med försvar och säkerhet att göra.
Ett annat skäl är säkert baksmällan från pandemin, då det plötsligt var si och så med kamratskapet och misstänksamheten mot grannarna sköt i höjden. Så där ska det inte få gå en gång till.
Under Sveriges år som ordförandeland i Nordiska ministerrådet 2024 var också aktivitetsnivån hög. Det ordnades ett stort antal möten för kunskapsutbyte. Men det fattades även mer handfasta beslut. Länderna enades till exempel om gemensamma tag för att skapa bättre beredskap för livsmedelskriser, motverka antibiotikaresistens och öka säkerheten för undervattenskablar i nordiska vatten.
Det finns starka skäl att lyfta fram det som Norden är bra på när EU nu ska göra en kraftansträngning för att stärka sin konkurrenskraft. ”För att se vad det europeiska näringslivet kunde bli, titta på Norden”, skrev Economist i januari och pekade på den internationella utblicken, engagemanget för ny teknik och den välfungerade kapitalmarknaden.
Sveriges modell med fondsparande i det allmänna pensionssystemet samt investeringssparkonton gör att svenskarnas sparande inte dåsar på passiva bankkonton, som i många andra europeiska länder, utan gör aktiv nytta för företagsamheten. Under det gångna årtiondet hade Sverige fler börsnoteringar än Frankrike, Tyskland, Spanien och Nederländerna tillsammans.
Till politiker som nu ryar om att ”ta tillbaka kontrollen” finns här ett mycket viktigt budskap: Förstör inte det som fungerar!
Att vårda och utveckla det nordiska är en uppgift inte bara för politiken utan på bredden. Det måste bli enklare att öppna bankkonton och sköta betalningar på andra sidan gränsen. Men det behöver också bli bättre med kommunikation, språkförståelse och ömsesidig kunskap. Här har inte minst public service-företagen en stor och angelägen uppgift.
Ett inslag om Norden per inslag om Trump skulle vara en lysande början.
PJ Anders Linder är senior rådgivare vid Ax:son Johnsonstiftelsen. Tidigare politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet. Han är född i Falerum.