Googla begreppet ”vinster i välfärden”, och du får en kvarts miljon träffar. Överst kommer – som av en händelse – Socialdemokraternas partiprogram. Där står att ”vinstjakten inte hör hemma i svensk välfärd”.
Landets största parti har tydligen en viss makt över sökmotorns algoritmer. Partiet har dessutom haft regeringsmakten tjugo av de senaste trettio åren.
Hur kan då vinster i välfärden fortfarande vara en politisk fråga? Varför har inte ett så dominerande parti genomfört sitt program?
Socialdemokrater skulle säga att förändring tar tid. Ge oss bara tjugo år till så fixar det sig. Förmodligen tror de inte ens på det själva, av lätt insedda skäl, som privatiseringarnas andlige fader Carl Bildt skulle säga.
Motsatsen till vinst är förlust. Ingen vill ha förluster i välfärden. Frågan gäller alltså inte profiten som sådan, utan konkurrens och kontroll. Vem ska ansvara för tjänster som vi gemensamt finansierar?
På många områden har valfriheten blivit populär. Välfärdsmarknadens fördelar tas för givna. Dessutom ökade liberaliseringarna tillväxten.
De senaste trettio åren har Sveriges BNP per capita nästan fördubblats. Lägg därtill måttligare skatter, låga räntor, billigare varor – och ett nästan overkligt välstånd tonar fram. I alla fall för oss som minns svångremmarnas 70- och 90-tal.
Få verkar dock ha blivit gladare av all denna köpkraft. Tvärtom klagar vi på det mesta och oroar oss för allt. Det är något som skaver, inte minst inom välfärden.
Vi har skapat ett system för kunder som är på tå, de vakna och välutbildade med koll på apparna och språket. Förutom att detta blir segregerande så leder det till frustration. Populismen som skylls på invandring beror lika mycket på marknadssamhällets glidande ansvar och anonymitet.
För att ta ett pedagogiskt exempel. En 75-åring utan datorvana men med respekt för vita rockar droppar in på en vaccinationsmottagning, ägd av riskkapitalister.
”Vart ska du resa?”
”Vietnam, två veckor, all inclusive.”
”Jaha, inget är ju obligatoriskt men vi rekommenderar följande …”
Den troskyldige senioren går därifrån med dyra sprutor mot stelkramp, polio, mässling, hepatit, kolera, tyfus, rabies, gula febern och japansk encefalit. Fast ingen av dem behövs, egentligen.
Incitamenten ljuger inte. Överbehandling i vården och glädjebetyg i skolan är oundvikliga biverkningar av marknadslösningar. Väger valfrihetens och tillväxtens fördelar upp förlusten av transparens?
Det är möjligt, men inte säkert. I stället för att snöa in på vinstfrågan borde vi ha en bredare diskussion om ramarna för det offentliga åtagandet. Vad är bäst för medborgaren, och för demokratin?
Krisåret 1992 skrev dåvarande statsminister Carl Bildt på DN Debatt:
”Det är detta som är ’den enda vägen’ i den ekonomiska politiken, och till denna politik finns det inget alternativ värt namnet.”
Slösa aldrig bort en bra kris, som det heter. Många av reformerna blev lyckade, som EU-medlemskap, nytt pensionssystem och oberoende riksbank. Men avregleringar och privatiseringar – där får vi nog konstatera att ”den enda vägen” ibland var för enkelspårig, rentav utopisk.
Det finns fler värden i ett samhälle än valfrihet och ekonomisk tillväxt. Exempelvis social sammanhållning, medborgaranda, tjänstemannaansvar, begriplighet.
Det homogena Sverige underskattade globaliseringens och utbildningens centrifugalkrafter. Svensk skola – den kanske viktigaste myndighetsfunktion vi har – förvandlades till en motor för segregering vid precis fel tidpunkt.
Med berått mod.
Niklas Ekdal är författare och journalist