”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Kvirinius var landshövding över Syrien.”
Den fantasieggande inledningen av julevangeliet slår det mesta. Inte nog med att kejsaren i Rom har planer för ”hela världen” – med följder så långt bort som i Nasaret – nu ska också en frälsare födas, profeternas utlovade Messias.
Den största berättelse som någonsin berättats. Men kolla aldrig en bra story, som det heter.
Beskrivningen av påbudet som tvingade Josef och Maria till Betlehem är inte historiskt korrekt, eftersom Kvirinius folkräkning hölls tio år efter Jesu födelse. Inte heller bär det sannolikhetens prägel att Jesus avlades av Gud medan Maria förblev oskuld, med tanke på att evangelisterna räknar upp fem syskon.
Ytterligare en tveksam uppgift är den om hur Herodes lät döda alla nyfödda för att säkert bli kvitt barnet av Davids hus. Det finns inga belägg för att kungen någonsin hörde talas om Jesus eller mördade oskyldiga vid detta tillfälle – även om han var ett monster i övrigt. Däremot stämmer julevangeliet med profetiorna i Gamla testamentet.
Julen är dock inte rätt tid att vara petig. Tron och mysteriet måste få leva sitt eget liv, oavsett vem vi tillber eller inte tillber. Alla religioners högtider är tillfällen för gemenskap och försoning.
Under min barndom i Kisa brukade pappa slå upp den stora familjebibeln och läsa evangeliet på julafton, mellan skinkan och Kalle Anka. Min moster viskade traditionsenligt att hon ”inte trodde på sagor”. Startsträckan till julklapparna kändes oändlig, men framstår i efterhand som själva poängen.
Samma procedur varje år. Julens magi med hedniska riter, kristna glädjebudskap, knäckens sockerchock och de oundvikliga slitningarna i familjen. Vi var så typiskt svenska – rent statistiskt – att det nästan blir skrattretande.
Några kyrksamma, några ateister, de flesta mitt emellan. Alla materialister. Trots gnissel blev det en fin kompromiss.
Man glömmer lätt hur extremt Sverige är i dessa avseenden. Inte bara är vi jordens mest sekulariserade nation, vi är också landet med flest ensamhushåll. I Stockholm bebos 60 procent av alla bostäder av en person – unikt i världen.
Det finns ett samband här, även om orsak och verkan kan vara svåra att reda ut. En inte alltför vågad gissning är att vi bor ensamma därför att vi har råd att göra det. Att det sedan kan gå ut över måendet är en annan fråga.
På samma sätt speglar sekularisering framsteg och individualism. Vi tror mest på oss själva, eller försöker i alla fall. Vi har ersatt det förlovade landet och livet efter detta med välfärdsstaten. I princip lovar den ju samma sak som religionen: tröst och trygghet.
Folkhemmets vård, skola, omsorg och bidragssystem är en fantastisk uppfinning, rena välsignelsen. Men den har sina biverkningar. Genom det offentliga har vi avskaffat beroendet av varandra. Genom moderniteten har vi avskaffat förtröstan.
När livet inte blir som vi tänkt måste någon vara ansvarig, till exempel Sjukvårdsregionen. Förr i tiden hötte man näven åt Gud, som Job i Gamla testamentet. Nu blir det en anmälan till Ansvarsnämnden.
I min bok ”Hur vi levde. Den gudomliga komedin om Sverige” försöker jag få ihop det gamla och det nya. Självklart ska vi utveckla välfärdsstaten, men ännu viktigare är kanske den försummade gemenskapen, acceptansen och ansvarskänslan.
Något att fundera på medan man drömmer sig bort under julevangeliet.
Niklas Ekdal är författare och journalist