Linköping bör lyssna på Tage Danielsson.
Vi har en förbannad skyldighet att vara glada, säger vännen när jag berättar att jag känner mig lite uppgiven inför hur världen mår.
Jag har då och då återkommit till min uppväxt som en berättelse om en tid då världen hela tiden blev bättre. Sovjetunionen föll och demokratin svepte över nya, fria stater i Östeuropa. Tyskland enades. Kina öppnade en smula. Världssvälten minskade, barnadödligheten minskade, fattigdomen minskade, vi levde allt längre, allt fler fick en utbildning under uppväxten.
Vi lyckades till och med ta oss samman och rädda ozonlagret. Överallt spirade hopp och framtidstro.
Framtiden såg så ljus ut, men det känns som att vi slarvade bort den. Redan för ett par år sedan ställde jag frågan i en krönika: Blir det inte bättre än så här? Det känns som att världen peakat utan att jag märkte, eller ens förstod att uppskatta, det.
Var vi så övertygade om att fortsatt framgång var given, att vi glömde bort att arbeta för den?
Jag vet att jag inte är ensam om att känna den här uppgivenheten. Varje nyhetssändning är en smärtsam plåga om en värld som jag inte känner mig hemma i. Världen har utmaningar som det är, inte minst för att möta klimathotet. I stället tvingas vi nu slösa tankekraft, resurser och tid på att parera mänsklighetens sämsta sidor – och mänsklighetens sämsta människor.
De senaste månaderna har varit ett välbehövligt uppvaknande för oss svenskar. Det är uppenbart att Europa i allmänhet, och Sverige i synnerhet, snabbt behöver göra sig till herre över sitt eget hus, om ni ursäktar parafraseringen av ett lätt patriarkalt ordspråk.
Det kommer kräva en enorm upprustning och en ännu större mental omställning. Vi behöver ge Ukraina det stöd som behövs, för deras krig är vårt krig. Faller Ukraina är risken stor att Ryssland knackar på Nordens ytterdörr. Och vi behöver snabbt få kontroll över säkerheten inom Sverige.
Många är de historiska synder som vår del av världen nu har att ta i kapp på rekordtid. Uppgiften är inte omöjlig att lösa, men det är inte något som sker utan personliga uppoffringar.
Om man går till riskpsykologin talar mycket för att oro i världen kan lyfta fram det bästa hos oss människor. Svensk politik verkar i alla fall fungera just nu, då jag noterar att Kristersson (M) och Andersson (S) är i stort sett samstämmiga om försvars- och säkerhetspolitiken. I trygghetsfrågorna är det spretigare, men de pekar åtminstone i liknande riktning.
De inledande orden kommer från Linköpings Tage Danielsson, men de är bättre i sin helhet än vännen återgav det.
"Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände".
Putin, Trump, Orban, islamister, gängkriminella och ensamma dårar. Det är många som vill att vi ska känna en uppgivenhet inför framtiden. Det sipprar lätt in i varenda del av vardagen om man inte gör motstånd. Det är därför vi måste lyssna på Tage och hålla glädjen levande.
Det är vår förbannade skyldighet.
Christian Gustavsson är doktorand och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.