Det är antagligen inte särskilt många som har läst någonting av Édouard Louis, men det är hans senaste bok Att förändras: en metod som får mig att fundera. Hans självbiografiska berättelse om brottet med sin bakgrund slår an en ton hos mig. Hans livsberättelse är en annan än min egen, men det finns också gemensamma punkter som träffar mig hårt någonstans i magtrakten.
Eddys uppväxt i en liten fransk industristad är fattig och smutsig. Få bryter sig loss från den förutbestämda banan, den där ortens män sliter ut sig i den lokala industrin och kvinnorna stannar hemma efter att första barnet fötts. Alkoholen och våldet är ständigt närvarande. Att prestera i skolan ses som slöseri, de dåligt isolerade hemmen saknar böcker och teven är det ständigt närvarande bakgrundsbruset.
Det är skolgången i den lite större staden som blir vägen bort. Det handlar inte bara om utbildning, utan om vännerna. Första besöken hemma hos vännen Elenas familj, där de sitter ned och äter middag tillsammans. Ett hem där bildning och böcker är viktigt, där de går på bio och teater. Sakta växer Eddys behov av att fly arvet. En målmedveten, en närmast brutal, klassresa tar sin början.
Olikheterna mellan mig och Eddy är såklart större en likheterna, men vi kan båda sägas ha uppfunnit oss på nytt. För mig handlade steget in i ett ungdomsförbund inte om övertygelse, utan om något så banalt som tonårskärlek. Känslorna må ha passerat, men den kvällen skickade in mig på en annan banan än den förutbestämda. I någon mån innebar den också att jag växte ifrån min bakgrund på ett sätt som stundtals skavt i mig.
Funderingarna kring personlig förändring handlar inte bara om självupptagenhet. Frågan är angelägen för alla som bryr sig om Linköping. Är den som föds in i en segregerad stadsdel dömd till samma öde som föräldrarna – eller går det på riktigt att bryta mönstret, att påverka sitt öde?
I min del av staden tillbringas dagarna på jobbet och på universitetet. När vi på kvällen landar vid köksbordet för middag så är det till en diskussion om dagens händelser. I en annan del av staden äts middagen i den soffa där man kanske tillbringat hela dagen, framför den teve som alltid står på med sändningar från hemlandet som man inte kan släppa tankarna på.
När middagen är undandukad i min del av staden kan studenten plugga i lugn och ro. I en annan del av staden får den ambitiösa eleven göra det bästa av läget i den trångbodda lägenheten. Pluggandet sker till ljudmattan av teven som fortfarande står på och småsyskon som stojar runt.
I min del av staden byggs framtiden genom arbete, företagande, sparande och genom att stapla högskolepoängen på varandra. Ekonomisk tryggheten lämnas inte åt slumpen. I en annan del av staden lever förhoppningen om att den nyss inlämnade lottoraden ska lägga grunden för ett annat liv, ett bättre liv.
Vi bor i samma stad, men vi lever i olika världar.
Det är inte nödvändigtvis dåligt att våra liv skiljer sig åt. Mina vanor är antagligen inte rätt för dig. Långsiktigt är det däremot svårt att se att något gott kan komma av att våra vägar så sällan, eller kanske aldrig, korsas. Det är ett samhälle som erbjuder få bytespunkter mellan det förutbestämda och den framtid man kanske inte ens visste var möjlig. Det är ett samhälle som erbjuder få möjligheter att uppfinna sig på nytt, oavsett om man heter Eddy, Ahmad, Maria, Leah eller Christian.