Det blir en tuff jul på Universitetssjukhuset, igen. Bemanningsläget inför jul och nyår är skört, sade Region Östergötlands vårddirektör Jessica Frisk i Sveriges Radio häromdagen. Övertid och extrapass kan vänta personalen på sjukhuset. En del som har sökt ledig kan behöva hoppa in och jobba.
Det verkar alltså vara precis som vanligt. Inför varje jul- och nyårshelg brukar det larmas om personalbrist på sjukhusen. Under sommaren är det samma sak. Det är nästan så att vi har vant oss vid att det inte finns några som helst marginaler inom vården.
En organisation som knappt klara av bemanningen av en årligt återkommande långhelg är inte heller rustad för en större kris. Det märkte vi under pandemins första år.
En betydande orsak till att hela samhället stängde ner var för att sjukhusen inte skulle klara av en större patientanstormning. För när de få akutvårdsplatserna som finns att tillgå är fyllda så skulle svårt sjuka människor ha nekats vård. Resultatet skulle ha varit att det svenska samhällskontraktets mest heliga löfte skulle ha brutits – att den som har jobbat och skattat ett liv ska tas omhand.
Vad är då problemet? Varför är läget så ansträngt?
Början på ett svar är att befolkningen har växt och människor lever längre. Den medicinska och tekniska utvecklingen har varit fantastisk. Allt fler tillstånd kan botas. Allt fler sjukdomar upptäcks tidigt, tack vare att tidiga symptom kan fångas upp och allt fler testas. Men allt detta tar resurser i anspråk.
Samtidigt är det inte bara vårdutbudet som ständigt växer. Det gör även byråkratin.
Dokumentationen om en patients kontakter med vården har utvecklats från en ytterlighet till en annan. Förr var journalerna något en husläkare främst hade i huvudet. Numera finns ett gediget system där allt ska dokumenteras så att patienten inte behöver vara beroende av en särskild vårdgivare. En i grunden god strävan. Men det verkar ha spårat ur.
Bara proceduren att skicka ett brev till en patient och meddela att några provsvar var bra omgärdas av en rad dokumentationskrav. Läkaren ska pröva om patienten kan lida skada av informationen och skriva en intern kommentar. Systemet verkar utformat som om det fanns personal i överflöd – och inte att det är ett ständigt problem att bemanna sjukhus och vårdcentraler.
En del menar också att byråkratin är roten till det ansträngda läget. ”Är sjuksköterskebristen en myt? Problemet är snarare att vårdpersonal tvingas ägna dagarna åt att föra fullständigt meningslösa anteckningar – i stället för att ta hand om patienter”, skrev sjuksköterskan och författaren Hanne Kjöller i Dagens Nyheter i veckan (14/12).
Fortsättningen på den tanken som Hanne Kjöller lyfter är vilka som kommer att vilja jobba som sjuksköterskor och läkare i framtiden under de villkoren som hon beskriver? Människor som har sökt sig till vården lär ha gjort det för att de vill hjälpa människor – inte för att de har drömt om att fylla i blanketter.
Löneläget i vården lär inte heller vara tillräckligt för att alla ska orka med de osäkra arbetstiderna och stora ansvaret. Medellönen i Sverige är 37 100 kronor, enligt SCB. En genomsnittlig sjuksköterskelön är 39 500 kronor.
Inte heller läkarnas löner sticker ut, givet det enorma ansvar över liv och död som läggs på dem. Den genomsnittliga månadslönen för de läkare som gör sina hundår under AT-tjänstgöringen är 36 800 kronor. Visserligen hägrar efter många år i yrket specialistläkarlönen, som brukar landa på över 80 000 kronor. Men frågan är hur många som står ut alla år. Är det värt att lägga över ett årtionde på utbildning till specialistläkare för att få en lön där mer än hälften kan försvinna i skatt?
I värsta fall står sjukvårdsyrkena i allmänhet och läkaryrket i synnerhet inför samma negativa statusresa som poliser och lärare gjorde under 1900-talet. En utveckling som det nu läggs enorma resurser och huvudbry på att försöka vända.
De återkommande larmen från sjukhusen i och utanför Östergötland inför långhelger och semestrar manar till handling. Dels lär byråkratin inom vården behöva minskas. Dels lär det behövas resurstillskott. Politiken kan inte i evighet tro att det ska gå att frigöra pengar till löneökningar och nya behandlingar genom sparkrav eller ny teknik. Effektivitetsvinster på ett par procent inom sjukvården kan inte heller göras hur många årtionden i rad som helst. Snarare bör andra delar av det offentliga begränsa sina åtaganden och frigjorda resurser flyttas över till vården.
Det ansträngda läget på sjukhusen varenda jul är en varningssignal.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.