Sverige har följt internationella trender, med oljechocker, finanskriser, inflation och annat elände, men de dyraste missarna är hemgjorda.
Ett trist tjugoårsjubileum bär syn för sägen. Den 14 september 2003 höll Sverige en av sina onödiga folkomröstningar, konstigare än till och med de om rusdrycksförbud, högertrafik och kärnkraft.
Med 82,6 procents valdeltagande tackade svenska folket nej till euron. Majoriteten var solid: 55,9 – 42. Endast 2,1 procent hade den goda smaken att rösta blankt.
På den tiden kostade en euro 9 kronor. Nu kostar den 12. You do the math, som de säger i den del av världen som välsignats med dollar (7 kronor 2003, 11 kronor 2023). Att behålla den skvalpande kronan har kostat skjortan för Sverige.
Dyr var också den misslyckade kampanjen inför folkröstningen. Svenskt Näringsliv lär ha satsat en halv miljard, uppenbarligen bortkastad, rentav kontraproduktiv, även om gesten underströk vad som stod på spel ur företagarperspektiv.
Varför sköt sig Sverige i foten på detta sätt?
Sjabblet har rätt lite med folkvilja att göra, desto mer med partitaktik. För att se mönstret kan man jämföra med Brexit-haveriet.
Politiker gillar folkomröstningar, i lägen då partier är splittrade internt eller väljare har förts bakom ljuset. Omröstningar kan ju se ut som en sannare form av demokrati, och parlamentarikerna slipper hantera egen surdeg.
Brittiska Tories idkade populistiskt krypskytte mot EU, tills stora delar av partiet började tro på Bryssel-skrönorna. Premiärminister David Cameron – som själv fattade värdet av att stanna i unionen – löste knuten med en folkröstning.
Resten är tragisk historia, för EU och framför allt för Storbritannien, som tappat tillväxt och produktivitet och riskerar att spricka i sömmarna. Nordirland hänger i limbo. Skottland laddar för framtida självständighet.
Sveriges folkomröstning 2003 var nästan lika olycklig. Vi hade ju redan röstat om hela EU-paketet 1994. Moderaten Carl Bildt tyckte han var finurlig när han 1997 föreslog ytterligare en folkomröstning, och socialdemokraten Göran Persson drog en suck av lättnad.
Det blev som med kärnkraftsomröstningen 1980: fel fråga vid fel tidpunkt med fel svarsalternativ och fel konsekvenser.
På papperet såg kanske övningen 2003 vettigare ut än 1980, med två tydliga alternativ i stället för tre otydliga. I praktiken svek vi Europatanken, gjorde oss själva fattigare och rörde till en enkel fråga med FEM alternativ:
Linje 1: Ja till varje pris, så att EMU frälser oss från socialism (Moderaterna och Kristdemokraterna).
Linje 2: Ja men med förnuft, alltså sociala ambitioner och flexibelt datum för anslutning (Socialdemokraterna och Folkpartiet).
Linje 3: Nej nu, ja om några år (Centern).
Linje 4: Nationalnostalgiskt nej med ångervecka (Vänsterpartiet).
Linje 5: Grönt nej till förmån för småskaligt samhälle utan smutsiga kontakter med omvärlden (Miljöpartiet).
Sverige har ofta fallit offer för myten om sin förträffliga isolering. Först i kristider inser vi att det moraliskt och politiskt rätta också är det egoistiskt rätta.
EU-medlemskapet blev ett svar på 90-talskrisen. Nato-ansökan blev ett svar på Ukrainakriget. Euro-frågan väcks till liv av inflations- och valutakrisen.
Historien straffar den som kommer för sent, som Sovjetledaren Michail Gorbatjov sade 1989. Tänk att det var oss han talade till.