Det är mycket som hänt i nyhetsväg det senaste året. Krig och pandemi. Valet och maktskiftet. Påskkravallerna. Svensk Natoansökan. Det går inte att begära att gemene man ska vara konstant insatt i nyhetscykelns senaste uppdateringar. Det går inte ens att begära att våra folkvalda, de som fattar de viktiga politiska besluten, ska vara det. En riksdagsledamot trycker på den gröna eller röda knappen många gånger i veckan. Det går inte att vara expert på allt.
Men vissa beslut kan man faktiskt begära större engagemang kring. Inte bara från politikernas sida, men också från medier och medborgare.
I april var alla upptagna med cirkus Paludan. Då röstade riksdagen för en ändring i yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen. Ändringen innebär att det blir brottsligt för medier att rapportera om uppgifter som kan ”skada” Sveriges relation till andra stater och organisationer. Lagändringen påverkar även meddelarfunktionen och gör att det kan bli straffbart att lämna uppgifter som kan påverka Sveriges relation till andra internationella aktörer negativt.
Syftet är alltså att stärka skyddet för hemliga uppgifter som kan florera inom internationellt samarbete. Idén kan förvisso låta behjärtansvärd, men medför i praktiken att fria mediers möjlighet att avslöja information av allmänintresse begränsas.
Tänk er ett stort avslöjande som rör Turkiet, samtidigt som Sveriges Natoanslutningsprocess pågår. Det som i slutändan avgör huruvida avslöjandet bör publiceras eller ej blir Erdoğans eventuella känslor kring publiceringen. Detta låter fullständigt befängt, men ett sådant scenario skulle mycket väl kunna bli verklighet.
Vilka granskningar hade inte kunnat göras under en sådan lagstiftning? Exempelvis Ekots avslöjande 2012 om Sveriges planer att hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik. Det menar Mikael Ruotsi, lektor i konstitutionell rätt (SR 4/11). Och om visselblåsarfunktionen hade satts ur spel några år tidigare hade den svenske FN-diplomaten Anders Kompass inte kunnat larma om franska FN-soldaters sexuella övergrepp mot barn i Centralafrikanska republiken 2014.
Eftersom det är en grundlagsändring krävs två omröstningar, med ett riksdagsval däremellan. Den andra omröstningen hålls därav redan nästa onsdag. Lagändringen förväntas gå igenom.
Det är inte ett mysterium att förslaget kunnat slinka igenom utan större debatt. Ämnet är komplicerat och kräver en bredare etisk diskussion av de folkvalda. Vad är viktigare, frihet eller trygghet? Hålla gränsen eller försvara yttrandefriheten? Är ett land utan yttrandefrihet värt att försvara? Sådana frågor avhandlas inte under en fikarast, mellan omröstningar om fiskeregler och A-traktordirektiv.
Som en anonym riksdagsledamot sa till dramatikern och samhällsdebattören Stina Oscarson: ”Man har inte en chans att sätta sig in i allt. Och har ledningen sagt att man ska rösta ja. Då gör man det.” (SvD 9/11).
Ja, då gör man det. Trycker på grön knapp för att avskaffa en av demokratins ryggkotor och funderar på vad man ska äta till middag.
Och just ja, vägrar att motivera sin handling till medierna. I april röstade endast Liberalerna och Vänsterpartiet emot. Samtliga resterande partier har avböjt att kommentera sitt beslut (SR 4/11). Inför onsdagens omröstning har L svängt. Liberalismens ryttare orkade inte heller ta den etiska diskussionen längre än vad näsan räcker.
I praktiken är det så här öppna samhällen nedmonteras. Inte med en revolution, utan med ett ”jag gjorde bara som jag blev tillsagd.”