Inflationen går upp, liksom räntorna, medan både tillväxt och reallöner minskar. Vi befinner oss i en ekonomisk kris som slår brett och hårt. Medelklassen måste sluta lajva överklass och i stället fokusera på att betala räntor och amortera på lånen – sånt som folk gjorde på 1900-talet, om någon minns?
Men det är inte bara de siffror som mäter vårt materiella välstånd som är mörka. Nyligen släppte analysföretaget Kairos Future sin årliga rapport ”Svenskarna, samtiden, framtiden” där de studerar djupare samhällstrender. De har bland annat frågat svenskarna hur de ser på livet. Svaren är oroväckande dystra.
En fjärdedel beskriver sina liv som meningslösa, vilket är en dramatisk ökning sedan 2003 då den siffran låg på 6 procent. Mönstret går igen i andra frågor. En fjärdedel tycker att de lever innehållslösa liv, mot en av tjugo år 2003. Ungefär lika många säger att livet är tråkigt. Som så ofta nuförtiden är läget värst för unga män: Hela 35 procent av dem betraktar sina liv som meningslösa.
Just nu dominerar matpriser både medierapporteringen och det politiska samtalet. Det som sker under ytan, i folksjälen, är svårare att greppa men inte mindre viktigt. Tvärtom, faktiskt. För människan lever inte av bröd allena, och vad betyder tillväxt om livet känns meningslöst? Existentiell ohälsa leder dessutom till politiska, ekonomiska och sociala problem: Fler blir deprimerade, attraheras av missnöjespartier och får svårare att känna tillit till samhället.
Varför sker denna kris i det tysta, utan debatt? En förklaring är, tror jag, att vi är ovana vid att samtala om existentiella frågor. En annan är att det är svårare att plocka enkla politiska poänger här. När inflationen går upp vet vi vilka åtgärder som kan sättas in för att mildra smällen. Men vad beror det växande missnöjet med det moderna livet på?
För att förstå det behöver vi gå till de grundläggande förutsättningarna för vår kultur. När det moderna samhället växte fram förändrades relationerna mellan människor. I traditionella samhällen är släkten och socknen de centrala nätverken, men moderniteten bröt upp dem och ersatte dem med lokala föreningar och stora folkrörelser. I stället för storfamiljen fick vi facket och frikyrkan. I dem fann människan det forskningen identifierat som viktigast för ett gott liv: Gemenskap med andra och möjligheten att arbeta för det man tror på.
Men i slutet av 1900-talet tynade föreningskulturen bort och ersattes av en individualistisk självförverkligandekultur. I vår tid är målet inte att samverka för ett bättre samhälle, utan var och en ska följa sitt hjärta, uppfylla sina drömmar och förverkliga sin högst personliga potential. Det gäller att hitta sin identitet och uttrycka den – främst genom konsumtion och sociala medier. Från föreningar till Facebook, med andra ord.
Följden är att de traditionella frivilligorganisationerna minskar. Allt färre engagerar sig i föreningar, byalag, politiska partier, hembygdsföreningar, församlingsstyrelser och så vidare. Samhällets sociala infrastruktur vittrar sönder, och det har ett existentiellt pris. För nu är vi varken rotade i släkten och socknen eller föreningen och församlingen. Vi står ensamma utan sammanhang, och utan något gemensamt mål att kämpa för.
Det är inte underligt att det kan kännas både tomt och meningslöst ibland.
Detta är vår tids verkliga kris. Vi kan dämpa inflationen och återgå till minusränta – men vad är meningen med allt om vi inte löser meningsfrågan?
Joel Halldorf är Bestorpare, skribent och kyrkohistoriker.