I Universitetskanslersämbetets (UKÄ) nyutkomna rapport anger knappt några akademiker "cancelkultur" som hotet mot den akademiska friheten. Utbildningsminister Mats Perssons (L) kritiker har därför varit ovanligt engagerade de senaste dagarna: Hah, vi sade ju att cancelkulturen är nys! Centerpartiets utbildningspolitiske talesperson Anders Ådahl hävdar att utbildningsministern nog "driver en högerpopulistisk agenda" (DN, 15/5). Men UKÄ-rapporten är långt ifrån lika svartvit som den uppskruvade debatten.

Det vanligaste svaret på vad som utmanar friheten är "politisk påverkan och styrning" (29 procent). Nästan lika många nämner forskningsfinansieringssystemet (28 procent). 10 procent nämner "Homogenitet, vågar inte ta upp saker, anpassning till normer, likriktning inom akademiska miljöer, åsiktskorridorer, akademisk konformism". Några procent (3) nämner "Kritik från studenter, undervisning saboteras", ett av många och spretiga svar.

I rapporten kan man läsa att den utmaning som flest lärare, forskare och doktorander upplever är "homogenitet och likriktning inom akademiska miljöer". Där nämns sådant som påtryckningar av studenter, "om att kursinnehåll ska tas bort eller läggas till på deras kurs". Verksamma inom humaniora, konst eller samhällsvetenskap upplever i högre utsträckning att den akademiska friheten är utmanad. 

Att politisk påverkan och styrning av så många akademiker nämns som en utmaning – tyder det på stor rädsla för utbildningsministern och regeringen? Nja. Det är föga smickrande för regeringen att 4 procent i undersökningen anger "Regeringen Tidöavtalet" som en utmaning mot den akademiska friheten. Med tanke på att "politisk påverkan och styrning" anges av hela 29 procent, kan man dock ana att det inte enbart är nuvarande regering de svarande haft i åtanke. Politik är dessutom bredare än partipolitik. 

Tidigare i år presenterades lärosätens svar till UKÄ, där de skulle ange egna fall, men noterbart var vad de inte tog upp. Uppsala universitet nämnde inte ens fallet med Inga-Lill Aronsson, docent i musei- och kulturarvsvetenskap, som på ett seminarium svarade på frågan om hur studenter kan söka information om ”ras” i gamla arkiv och därför uttalade n-ordet. För det blev hon anmäld och uppläxad. Ingen i universitetets ledning kan ha missat det hela, men Aronsson var ändå som bortblåst i universitetets svar till utredningen. Flera lärosäten svarade på liknande sätt: Vi är närmast felfria! 

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein undrade i vintras även han varför ett fall inte nämndes i Linnéuniversitetets svar till UKÄ. Han skickade in en satirisk ansökan när universitetet för ett år sedan utlyste en professur vid den humanistiska fakulteten. De teoretiska perspektiv som krävdes för tjänsten hade preciserats: ”normkritik, dekolonialism, feminism, queerteori och teorier om posttillväxt”. Det går emot såväl den akademiska friheten som universitetets mål- och policydokument, påpekade Rothstein. Ointressant, tyckte uppenbarligen Linnéuniversitetet. 

Rothstein har tidigare även påpekat att det i det svenska akademiska systemet "är mycket sällsynt att man bjuder in personer med kritiska eller från den lokala intellektuella miljön avvikande ståndpunkter". För att någon ska "cancelleras" behöver rimligen denna person först ha blivit inbjuden att tala, konstaterade Rothstein (SvD, 26/2). Tillåts större pluralism, som i USA, uppstår av förklarliga skäl fler cancelleringsförsök.

Om det är något UKÄ:s utredning visar, är det att det utan tvekan finns bekymmer. Flera bekymmer.