För två veckor sedan arrangerades en seminariedag om antisemitism i frikyrkorna på Enskilda Högskolan Stockholm, där jag arbetar till vardags. För även i dessa kyrkor, som annars utmärkt sig genom att till exempel stödja Israel, har antisemitiska föreställningar kunnat spridas.
Under dagen konstaterade Heléne Lööw, historiker och en av Sveriges främsta experter på ämnet, att många gärna talar om antisemitism i dag – men att man då helst beskriver det som någon annans problem.
Vänstern säger att antisemitismen är ett problem i högern: Där läcker den från högerextremismen in i de övriga partierna. Högern svarar att antisemitismen finns främst inom vänstern – det är den som inte gjort upp med sitt mörka arv.
Andra menar att antisemitismens rötter finns i kristendomen, det är därför den varit en del av västs historia i över tusen år. Åter andra hävdar att problemet är islam, särskilt de länder i Mellanöstern där antisemitismen mer eller mindre är statsideologi.
Sanningen är att alla har rätt. Antisemitismen är ett gift som finns i många vattendrag: politiska ideologier så väl som religioner. Det är just det som gör den så allvarlig.
Nyligen gav Segerstedtsinstitutet ut rapporten ”Antisemitism i Sverige efter den 7 oktober”. Här konstaterar man att antisemitiska hatbrott ökat kraftigt sedan Hamas terrorattack förra hösten och att rädslan för att drabbas har vuxit bland svenska judar.
I rapporten intervjuar forskarna Mirjam Katzin och Pontus Rudberg svenska judar, och skriver: ”Ett mönster som kan skönjas är att fler svar ger uttryck för ett slags belägringskänsla, en upplevelse av att judar angrips från alla håll och att det inte bara är Israels existens som är hotad utan även judarna i diasporan.”
Följden är att man gömmer Davidsstjärnan, döljer sin judiska identitet på arbetsplatsen eller i sociala medier och vidtar vad en av de intervjuade kallar för ”säkerhetsåtgärder” i bostaden. Flera överväger dessutom att flytta från Sverige.
Denna utveckling är inte bara tragisk, utan oacceptabel. Tryggheten för svenska judar måste ha en absolut politisk prioritet. På kort sikt måste antisemitism mötas med juridiska och polisiära medel, så att hot och hatbrott beivras och judiskt liv skyddas.
På lång sikt krävs utbildning. Det är viktigt i hela samhället, men inte minst gentemot den relativt nya men växande form av antisemitism med rötter i Mellanöstern. En av slutsatserna i Segerstedtsinstitutets rapport är att svenska judar upplever ett påtagligt hot från antisemitism med koppling till just Mellanöstern.
Efter Hamas attack förra året beskrev rektor Linnea Lindquist svenska elevers antisemitism som något av det svåraste skolan har att arbeta med. (Expressen 11/10-2023) För om lågstadieelever uttrycker sådana åsikter beror det ofta på att de fått med sig idéerna hemifrån. Därmed kan skolan inte räkna med föräldrarnas stöd när de tar tag i den frågan – snarare tvärtom.
Detta är en utmaning som samhället måste kunna möta. Svenska skolor måste ha tid, resurser och kompetens för att kunna undervisa om hatet mot judarna, som historiskt haft förmågan att dyka upp i så många sammanhang. Det handlar om demokrati, integration och framför allt judars rätt till trygghet. Ingen ska behöva tänka att de måste flytta för att känna sig säkra.
Den här frågan rör inte bara en utsatt minoritet, utan oss alla. För ett antal år sedan, när antisemitismen i Frankrike diskuterades, sa landets premiärminister Manuel Valls: ”Frankrike utan judarna är inte Frankrike.”
Samma sak kan sägas om Sverige: Om det judiska livet göms undan eller försvinner blir vi ett annat, och mycket sämre, land.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria bosatt i Bestorp.