Det var en hel del som höjde på ögonbrynen när SVT-programledaren Anders Holmberg annonserade att veckans gäst i onsdagens 30 minuter var författaren och dramatikern Jonas Gardell. Gästerna i det populära intervjuprogrammet brukar annars vara politiska högdjur, knappast kulturpersonligheter.
En del blev också arga. Den ständigt kränkte SD-riksdagsmannen Björn Söder kände sig nödgad att anklaga SVT för att vara oseriösa och partiska, samt förkunnade att han minsann inte skulle titta.
Anledningen till att Gardell befann sig i SVT-studion är dock simpel. Han är en man som besitter oerhört mycket mjuk makt. Det han säger spelar roll, eftersom många lyssnar på honom. Om de sedan håller med honom eller inte är en annan femma. Men syns och hörs man mycket har man automatiskt inflytande, och så är det med den saken.
Gardell, som är krönikör på Expressens kultursida, har uttryckt sig i hårda ordalag om högersidan i politiken. Framför allt om Sverigedemokraterna. Därav Söders ilska.
Men kanske håller kändisskapet på att bli ett problem för gode herr Gardell. Maktkapital tenderar nämligen att stiga folk i huvudet. Och då börjar man slira på det här med att vara en god och allvarsam debattör.
Problemet var inte Gardells huvudsakliga poänger. Tvärtom, man håller med om det mesta. Han förklarar att han i egenskap av förkämpe för hbtq-personers rättigheter är orolig över att Richard Jomshof (SD), nybakad ordförande för justitieutskottet, öppnat för att avskaffa diskrimineringslagen. Eller att Björn Söder, som blev ordförande för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, vars uppdrag är bland annat arbete med minoritetsskydd, har likställt homosexuella med sådana som har sex med djur. Gardell pekar på partiets historia i frågorna och menar att de i dag inte lyckats bevisa att de står bakom rättighetskampen, tvärtom.
Nej, problemet är hur poängerna levereras – från ett elfenbenstorn. När Holmberg frågar Gardell ifall Tidöavtalet blev bättre eller sämre än befarat blir svaret otroligt nog: ”Jag har inte läst Tidöavtalet, snälla du jag har inte tid att läsa mina egna mejl”. Jaha? Att inte ha tragglat sig igenom det drygt 60 sidor långa dokumentet är en sak, men att som opinionsbildare kokettera med detta faktum är, well, inget retoriskt grepp som proffsen rekommenderar.
Gardell passar också på att bjuda in Jimmie (notera att SD-ledaren omnämns med enbart förnamn, som när man pratar om ett barn) till samtal. Det skulle kunna äga rum i Sölvesborg, för ”det finns väl något Folkets hus eller en liten teater vi kan vara på”. Ity småstäder är inte Gardells scen, han minglar hellre med Stockholmsnoblessen. Som statsminister Ulf Kristersson, som givetvis har författarens nummer. ”Vi brukar sms:a ibland.”
Hallå, kan någon kasta Jonas en livboj? Han håller på att drunkna i sin egen navel!
Gardells sätt att uttrycka sig på hade fungerat på en mer avslappnad kulturscen, där hans repliker skulle kunna uppfattas som humoristiska. Men i ett seriöst program som 30 minuter blev allt blott en tragedi.
Förmodligen satt Sverigevännerna i Sölvesborg och jublade i soffan. För där i rutan befann sig en politisk motståndare som fullkomligt öste vatten på deras kvarn. De skulle kunna spela klyschbingo. Landsbygdsförakt? Check. Orkar inte läsa på fakta? Check. En samhällselit som myser med varandra privat? Check.
Därmed gav Gardell SD-kritikerna ett dåligt ansikte. Och alla hans rimliga argument föll platta. För det enda tittaren fick med sig efter att jingeln klingat ut är ett lätt illamående.