Runt halsen hänger den gula, fina ylleslipsen som bär mitt namn och som markerar att jag är en av årets Y-nollan. Det är i mitten av augusti 2018 och jag går sakta nedför Corson mot hållplatsen på Nobeltorget. Jag har haft min första dag som civilingenjörsstudent och jag har haft en av de roligaste dagarna på länge. Det här är mitt kärleksbrev till studenter och lärare vid Linköpings universitet.
Det är få människor som vet exakt vad de gjorde den 30 november 2017. För mig är det en av livets viktigaste dagar. Jag hade planerat för den under nästan ett år. Jag visste vad jag skulle göra och när jag skulle göra det. Det var dags att backa tillvaron till det vägskäl där jag 21 år tidigare valde politiken. Nu var det dags att välja den andra vägen, den som skulle ta mig mot en civilingenjörsexamen.
Ett par månader senare så var ersättaren utsedd och jag hade klivit ur stadshuset. Vid det här laget bestod mina dagar istället av att repetera matte och åt att grubbla över vilket program som jag skulle söka in till. Vännen Hanna, med sin sedvanliga otålighet inför velande, löste det sistnämnda problemet med ett påstående: "Välj det program som skrämmer dig mest, annars kommer du bara bli uttråkad".
Nu, nästan sex år senare, så styr fötterna mig återigen nedför Corson under en promenad i försommarvärmen. Även om jag inte kan se dem så vet jag att byggnaderna som kantar min väg är fulla av studenter som pluggar inför kommande tentor.
På väg mot Fysikhuset så ser jag ett gäng studenter som bär ryggsäckar med Y-sektionens gula märke. Jag vet hur mycket arbete de har framför sig, men jag vet också om allt kul som de kommer att vara med om på vägen. Jag tänker att jag skulle vilja följa med dem, om än för en kort stund, för att prata om flervariabelanalys, för att räkna på elektromagnetiska vågor eller för att strukturera upp en huffmankodning. Jag vill skvallra om olika kurser och lärares egenheter. Jag vill berätta för dem att det kommer att gå bra, även om det inte alltid kommer att kännas som så.
När jag började plugga så var min plan enkel. Jag skulle behandla studierna som ett jobb, bli klar så fort som möjligt och inte lägga tid på att lajva 20-årig student. Den planen övergavs redan under den första veckan, när jag kom ihåg att jag inte bara var därför för en examen. Jag var där för att ha roligt också. Som student så var det tillåtet att inte vara seriös hela tiden. Jag var aldrig den som festade mest eller stannade längst på kravallerna, men nog blev det en hel del studentliv till sist.
I dag är jag inte längre student. Alla kurser är avslutade, inga tentor återstår, examensarbetet är godkänt. Hela min värld cirkulerar inte längre kring campus, men det kommer ändå alltid att vara en del av mig.
Min examen är resultatet av fem års ansträngning, av sena kvällar, av försakade ledigheter och av otaliga timmar i labb- och tentasalar. Men med mig här ifrån har jag mer än en examen. Jag har nya vänner, jag bär med mig lärdomar från fantastiska lärare och jag har kommit till insikten om att jag kan göra nästan vad som helst.
Medan jag fortsätter nedför Corson så kommer jag på mig själv med att nynna på de strofer som allra bäst fångar den här tiden på året, då värmen kommit åter och skolavslutningarna avlöser varandra. I höst fylls Linköpings universitets campus återigen av nya studenter. Jag hoppas att de kommer älska sin tid här lika mycket som jag har älskat min.
Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Nu nalkas ljuvlig sommar då gräs och gröda gror. Den blida solen väcker allt det som varit dött. Den allt med grönska täcker, och allt blir återfött.
Christian Gustavsson är civilingenjör och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.