Nyligen var jag på Dramaten och såg de grekiska tragedierna Perserna och Trojanskorna. En av föreställningens främsta behållningar var barnkören som sjöng valda delar av texterna till musik av Johann Sebastian Bach. Kontrasten mellan de klara diskantrösterna och pjäsernas handling som kretsar kring krigets vansinne gjorde starkt intryck.
Att de medverkande barnen bidrog så mycket till upplevelsen berodde på att de inte var något gulligt alibi som skulle lätta upp stämningen, utan deras röster och sceniska närvaro speglade samma svärta som de vuxna skådespelarna.
Det barnen gjorde var på riktigt. Det betyder inte att de gjorde samma sak som de vuxna på scenen, men det konstnärliga teamet vågade ta dem på allvar.
När jag ser tillbaka på min barndom och min musikaliska uppväxt i Linköping, är det just alla de gånger som jag kände att jag blev tagen på allvar som etsat sig fast i minnet. Förmodligen bidrog de erfarenheterna starkt till att jag sedan valde en yrkesbana inom musikens värld.
Självklart måste man i alla sammanhang, oavsett om det handlar om musik eller något annat, utgå från barns förutsättningar. Den som exempelvis tror att en barnkör ska kunna klinga som en vuxenkör gör både barnen och publiken olyckliga.
Men utgångspunkten måste vara att barn likaväl som vuxna kan och vill utmanas. Att vara en del av en konstnärlig process där man genom hårt arbete förbereder sig för en konsert eller föreställning och sedan når fram till det uppsatta målet, är en fantastisk upplevelse oavsett ålder. Och odödliga mästerverk kan beröra även barn på djupet. Det förutsätter dock att de vuxna som leder arbetet inte nedvärderar ungas förmåga.
För mig var det magiskt att som barn och tonåring få sjunga stora körverk, framföra symfoniska verk i orkester och att få utforska kammarmusiken genom att spela stråkkvartett. Musikklasserna, kulturskolan och gosskören i Johannelund var den musikaliska treenighet som upptog det mesta av min tid.
Jag är tacksam att jag fick möta så många vuxna som ställde krav och inte nöjde sig med något halvbra, utan som insisterade på att mina kompisar och jag skulle nå det högsta tänkbara resultat som vår begåvning medgav.
Deras seriositet och envishet ledde till att jag inte tänkte på mig själv som ett barn som framförde musik, utan som en artist som råkade vara ett barn. När det i dag är jag som undervisar och dirigerar sjungande barn, försöker jag att verka i samma anda. Att inte ge mina elever den gåva jag själv fick, skulle kännas som ett svek.
Jonatan Lönnqvist är sångare, lärare och skribent bördig från Linköping.